Första filmatiseringen av H.G. Wells roman, där Claude Rains – eller snarare Claude Rains mäktiga RÖST eftersom han är antingen osynlig eller har fejset täckt av bandage – gjorde sin första stora filmroll. Han spelar vetenskapsmannen Jack Griffin, som efter experiment med den sägenomspunna drogen monocain uppfunnit ett serum som gör honom osynlig. Tyvärr har detta också fakkat med hans molekyler, så Griffin har utvecklat en outhärdligt självgod personlighet och i princip blivit en psykopat med sikte på världsherravälde, som lyckas manipulera kollegan Arthur Kemp att bli hans medhjälpare, under hot om plötslig strypning.
Jag mindes den här filmen som en chiller och blir vid denna omtitt smärtsamt påmind hur mycket av en bred komedi den är; särskilt första tredjedelen, i ett värdshus på brittiska vischan, är en påfrestande smälla i dörrar-fars komplett med klantiga poliser med valrossmustach, inavlade ortsbor och en fullkomligt olidlig matrona med gäll röst spelad av Una O’Connor. Det märks att Claude Rains kom från teaterscenen, han spelar över å det kraftigaste och spelet är överlag inte så lite teatraliskt. Men Whale bjuder på några snygga kameraåkningar och specialeffekterna ser riktigt bra ut än idag; publiken på 30-talet måste ha gjort i brallan av rättmätig upphetsning. (Regi: James Whale, 1933)
Skärmtid 
Lämna en kommentar