Jag vet inte hur det är med er, man jag är så trött hela tiden att jag bara orkar se lättittade serier med 30 minuter långa avsnitt, se om trygga mysfilmer som Bridesmaids för 25:e gången eller typ ”ja men kan vi inte bara se ett avsnitt av Great British Bake Off , det är ju pastry week”. Men så kan man ju inte ha det! Därför har jag infört något i vårt hem som vi i alla fall försöker följa – nämligen att se en SÖNDAGSKLASSIKER! Alltså se en klassisk film. Varje söndag! Den här lilla inläggsserien riktar sig till dig som liksom jag inte är megasuperfilmkunnig. Är du det kommer du antagligen fnysa föraktfullt över att jag kallar mig filmskribent men som inte har sett alla japanska mästerverk eller såriga franska nya vågen-rullar.
Först ut är filmen M eller M – en stad söker en mördare (1931). Regi Fritz Lang och manus av Fritz Lang och Thea von Harbou. Har ni NÅGONSIN hört den sistnämndas namn? Von Harbou skrev även Metropolis men inte nämns hennes namn någonsin medan varenda liten filmstudent vet vem den legendariske Fritz ”Metropolis” Lang är. Von Harbou skrev 26 filmer (även Metropolis då, med Lang) och tyvärr verkar hon även ha varit nazist. Trist när det blir så.
M handlar om en sällsynt äcklig barna-seriemördare, och hans desperata försöka att undkomma både polisen och den undre världen (som inte kan undre världen-tjuva då det svärmar av snutar över allt) som jagar honom.
(Det sägs ibland att inspirationen till mördaren Hans Beckert kommer från den verkliga våldtäktsmannen och mördaren (samt blodsdrickaren) Peter Kürten, kallad ”Vampyren från Dusseldorf”.)
När filmen kom var den stilbildande på massa olika sätt, för film noir, alla filmer om seriemördare där man får följa polisens arbete, och nytt var också att man fick en liten inblick i mördarens psyke. En liten detalj – off screen hörs mördaren vissla på en liten melodi när han smyger på sina offer. Det här är första gången man använder det greppet – används många år senare i till exempel danska Nattvakten (1994). (Tips om ni inte sett den, såg att en uppföljare precis har kommit.)
En utmärkt klassiker att börja med! M är oerhört suggestiv och spännande men med glimtar av svart humor. Peter Lorre som mördaren Hans Beckert är suverän, både totalt vidrig och ömkansvärd på samma gång. Fans av tysk expressionism kan gotta sig i alla skuggor och skarpa vinklar.
Finns det en klassiker du är sugen på att se, eller som du vill att JAG ska se och skriva om? Tipsa i kommentarsfältet!
Skärmtid 
Lämna en kommentar