För ett par veckor sedan såg jag Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm Det omätbara (2024), en stark hyllning till alla som jobbar inom vård och omsorg — all kämpande personal på landets förskolor, alla minutschemapressade hjältar i hemtjänsten, alla tålmodiga och underbetalda på våra boenden, de som tar hand om oss när vi är små eller gamla eller sjuka, från vaggan till graven. Filmen är en blodtryckshöjande skildring av vårt effektivitetsfixerade, sönderstressade, ofta privatiserade samhälle där allt ska optimeras, vägas och mätas.
Jag är ett stort fan av Löfstedts tidigare dokumentärer Himlens mörkrum (2017) och På Hvitfeldtska bodde vi (2023) — filmer som liksom Det omätbara utgår från Löftstedts personliga koppling till ämnena. Här är katalysatorn hans föräldrar, bägge på väg att gå i pension efter ett yrkesliv inom vård och omsorg. Om Det omätbara inte går på bio i din närhet så kommer den säkert på SVT Play så småningom, se den då, den är mycket drabbande. Men! Den går ändå inte riktigt i mål. Något saknas, det där lilla extra som tar den bortom bra och mot fantastisk. De senaste veckorna har jag funderat på varför jag tycker så.
Som jag ser det finns det egentligen bara ett (1) problem med filmen, men det är ett problem som yttrar sig på två sätt. Enkelt uttryckt: det känns som att Löfstedt inte litar på att de personer han följer på jobbet — vårdbiträdena, förskollärarna och de andra — förmår stå på egna ben i filmens berättande, att de inte klarar av att själva förmedla filmens budskap. Han verkar osäker på om deras vittnesmål från golvet räcker till, om deras oändliga tålamod, empati och uppoffringar faktiskt når oss i salongen. Förstår publiken verkligen hur tungt det här är? Fattar alla vilket skevt samhälle vi hamnat i? Och han verkar tyvärr komma fram till att publiken inte förstår. Så tolkar åtminstone jag det när han smetar på med sentimental musik i varje scen då något känslomässigt eller viktigt sker eller sägs, så vi utan tvivel ska begripa vad budskapet är. Inget nytt med att manipulera publik med musik, såklart, men det känns klumpigt, onödigt.
Den känslan förstärks när Löfstedt sedan klipper in sound bites från Jonna Bornemark, Nina Björk och andra kloka för att i någon mån förankra filmens budskap i något intellektuellt. Jag har ganska mycket erfarenhet av forskningskommunikation och tycker såklart det är toppen när akademiker tar plats i den offentliga debatten såsom Bornemark gjort med sina böcker och tankar om just det filmen avhandlar — men tyvärr tycker jag inte det funkar alls här. Sättet som dessa smarta typer klipps in på känns konstlat, avigt, som att de kliver in från en annan dimension (eller ner från Pantheon) för att skriva publiken på näsan. De känns så långt ifrån den verklighet de kommenterar att intrycket snarare blir alienerande än inkännande. Och återigen, de bidrar inte med något vi inte redan sett och hört i Löfstedts otroligt fina material från fältet.
När jag berättade för en kompis om mina invändningar svarade han, ”så vad du säger är att du vill att Frederick Wiseman hade gjort den här filmen istället”. Busted. Det hade ju varit ljuvligt med en tretimmarsrulle i samma ämne men helt utan intervjuer, musik eller infoskyltar, à la den amerikanske dokumentärsnestorn. Jag raljerar lite, filmen är fortfarande sevärd och angelägen, och jag hoppas särskilt makthavare ser den, men den hade kunnat bli en klassiker. Och är det verkligen för mycket begärt att nån galning gör en fan edit av Det omätbara helt utan musik och talking heads? Jag bara undrar.
Skärmtid 
Lämna en kommentar