Jaume Collet-Serra är tillbaka!! Om någon till äventyrs ifrågasätter de två utropstecknena så är det möjligen förlåtet. Efter genombrottet med larviga men underhållande skräckisen Orphan (2009) så har Collet-Sera klivit fram som en pålitlig bruksregissör som med jämna mellanrum levererat generiska men gedigna treplus-actionrullar med Liam Neeson: mellan 2011 och 2018 gjorde de Unknown, Non-Stop, Run All Night och The Commuter. En svårslagen kvartett i subgenren komma hem på fyllan och vilja se nåt innan man lägger sig.
Efter två storbudgetrullar med The Rock i huvudrollen – Jungle Cruise och Black Adam, som båda floppade hårt – är Collet-Serra nu tillbaka på en mer rimlig mellanbudgetnivå i Netflix-thrillern Carry-On. En film som så oerhört gärna vill bli en ny Die Hard 2 men som bara står vid gaten och viftar angeläget med boardingkortet men aldrig får gå ombord. (Ber om ursäkt för risig flygmetafor.)
Handlingen är enkel: säkerhetsvakten Ethan Kopek (Taron Egerton) är säkerhetsvakt på Los Angeles International Airport och blir mitt i julstressen utpressad att släppa genom en väska med suspekt innehåll på en flight, annars kommer hans gravida flickvän att bli mördad. Som känslokall ciceron i örat har han en anonym bov (Jason Bateman) som tycks förutse alla hans desperata försök att komma undan. Därefter följer en hel del twists and turns, en del snillrika och en del stendumma, som genren bjuder. Bateman har deadpan-skoj i psykopatrollen och filmen är habil, men i skriande behov av en Bruce Willis – helt enkelt lite charm och comic relief för att man ska komma i helgstämning. Taron Egerton är nämligen ett karisma-vacuum av Guds nåde; fullt i klass med lätt utbytbara brist på personlighet-äss som Garret Hedlund, Boyd Holbrook och kingen själv, Sam Worthington.
Att everyman-hjälten i en actionrulle ska ha något slags problem eller psykologisk defekt i början som han sen övervinner är sen gammalt. Men här drivs poängen hem med storsläggan. Kopek har nämligen sökt till polisskolan men fick nej, och försökte aldrig igen utan resignerade och tog jobb på LAX istället. Detta påpekas i tur och ordning av: hans flickvän, hans kollega, hans chef, ytterligare en kollega, och till slut också Bateman som oupphörligt hånar honom för att han är en quitter, och såna gillar vi inte i USA. Tyvärr är Kopek så handfallen att man snabbt sidar med mobbarna. Här finns också ett inbyggt problem, för samtidigt som airport security framställs som en lam plan b för slackers och losers försöker filmen också lyfta upp proffsigheten och kamratskapet i teamet, vilket funkar sådär.
Nej, det räcker inte att låta en terrorister-på-flygplatsen-rökare utspela sig den 24 december och slänga på några jullåtar på soundtracket för att det ska bli lika mysigt som att se Bruce Willis härja runt på Dulles i helgperennen Die Hard 2. Att Carry-On ändå fått förvånansvärt snäll kritik säger nog mer om nivån på Netflix-original än att det här blir en julfavorit som någon kommer att se om (eller ens komma ihåg) till nästa jul. Med det sagt är Jaume Collet-Sera tillbaka precis där han hör hemma. Det känns tryggt.
Carry-On finns att se på Netflix.
Skärmtid 
Lämna en kommentar