Ovanligt lyckad Greven av Monte Cristo är perfekt jullovsspänning

En tweet från 2016 blev precis viral igen:

”What’s considered trashy if you’re poor, but classy if you’re rich?”

 Det ledde till tankeväckande och roliga svar som ”att vara dubbelspråkig”, ”kräva stora avdrag på skatten”, ”bo hemma med sina föräldrar”. Mitt förslag: hämnd. För vad tänker du på när du hör ”fattig som hämnas”? En knölpåk i en mörk gränd om det var förr i tiden. Idag kanske drogade gängfjortonåringar som mutats med sneakers för att skjuta ner någon.

 

 

Men rik som hämnas? Det är en annan femma! Tänk på hämndromanen framför alla hämndromaner – Greven av Monte Cristo, där Edmond Dantès intrigerar och planerar i decennier för att kunna utföra den allra mest raffinerade hämnden. För hur intressant hade hans hämnd varit om han inte hade hittat den där fantasiljon-skatten på ön Monte Cristo? Nej en hämnd är inte bara en rätt som ska serveras kall, den ska serveras av någon med palats i Paris, sammetsrock, bländvita vadstrumpor samt guld nog att muta till sig upplysningar om mord, svek och förräderi!

 

 

Greven av Monte Cristo är en av världens mest kända äventyrsromaner och skrevs som en tidningsföljetong av franske Alexandre Dumas d.ä. 1844-45 (samma år skrev den flitige Dumas även De tre musketörerna…). Den blev en enorm succé och har filmatiserats minst 29 gånger. Bara nu i år kommer faktiskt två filmatiseringar, först en långfilm av franska gänget bakom senaste De tre musketörerna-filmerna. Och så den engelskspråkiga (men fransk-italienska) dramaserien Greven av Monte Cristo, regisserad av gamle dansken Bille August. Med den äran ska tilläggas. För det här är en succé!

 

 

Intrigen i korthet: Livet ler mot den vackre, glade unge sjömannen Edmond (Sam Claflin). Han är precis befordrad till fartygskapten och ska gifta sig med sin älskade Mercedes (Ana Girardot). Trodde han ja! Mörka blickar kastas bakom hans rygg. Avundsjuka, svartsjuka och äregirighet sjuder i bröstet på tre illvilliga skurkar. Och vips kastas stackars Edmond i livstids fängelse för ett brott han inte begått. Inte vilket fängelse som helst, utan ett riktigt vedervärdigt ute på en klippig ö, med det fantastiska namnet slottet If.

 

Precis som livet är som allra mörkast och Edmond försöker svälta sig till döds i sin isolerade cell krafsar det i väggen, en sten skjuts ut och abbé Faria (en ljuvligt humoristisk Jeremy Irons med glimten i ögat) tumlar ut! Prästen inte bara pluggar i flera år med Edmond och lär honom allt från bordsskick till algebra (hey, nu insåg jag plötsligt att Tracys hämnd, den gamla godingen, är direkt inspirerad av greven). Dessutom har den gode abbén även en riktigt bra hemlighet gömd i fängelsemuren – en skattkarta. Efter 15 år gör Edmond den kanske allra mest kända fängelserymningen i världslitteraturen och nu har han bara en sak kvar att leva för: hämnd. Med hjälp av skatten han finner med hjälp av kartan har han nu även medlen för att utföra just den hämnden han vill ha – plågsam, utdragen, personlig.

 

Romanen är underbar men lå-å-å-å-ng, snårig, med mängder av bihistorier och ärligt talat idag rätt ointressanta turer kring fransk politik (det här var under tiden när Napoleon satt fången – kom till makten igen – blev besegrad). En gyllene bragdmedalj till manusförfattarna som rensat, skurit ner och skrivit om. Jag har aldrig sett den här historien berättad så tydligt, och så oavbrutet spännande! Förändringarna stör inte, tvärtom är de väldigt lyckade och bidrar till att historien och karaktärerna känns mer moderna. Speciellt förtjust blir jag i grevens lilla lojala gäng Jacopo, Caderousse och Haydee.

 

Brittiske Sam Claflin har spelat allt från överklassnazist i Peaky Blinders till romantisk hjälte – det sistnämnda märks faktiskt i början när han är så ung och lycklig, jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än att det ser så skönt och nära och intimt ut där han lyckligt och förälskat dansar med sin fästmö. Men som greven är han kallare än ett isberg, men man anar hela tiden de glödheta, sjudande känslorna under ytan. Man känner dock inte, som meningen kanske är, att ”hämnden går för långt”, att han i princip skulle bli lika hänsynslös som hans fiender. Istället är det här en nästan oavbrutet sympatisk greve som man hejar på.

 

Tv-serien kallas för miniserie med sina åtta avsnitt, helt rätt för att berätta den här historien. Möjligen hade man kunna skära bort ännu ett avsnitt. Vissa saker står lite still. Men faktiskt är min enda stora invändning den enorma mängd tillbakablickar för att övertydligt förklara storyn för oss tittare som om vi var idioter. Man vill skrika till teven men ja vi vet, vi såg precis den där scenen för 25 minuter sedan, vi har inte glömt! (Man inte bara vill. Jag sa det högt till teven.)

 

Men det är i princip det enda som störde. Det är välcastat, en lyxig produktion och man kan bara inte sluta titta! Det vill säga den perfekta underhållningen en julledighet. Lura gärna in ett barn eller tonåring i tittningen och sätt sedan romanen i hens händer.

 

 

Till sist bjussar jag på bonustrivia om Alexandre Dumas!

• Dumas kallades för ‘the king of Paris’ och han tjänade en förmögenhet på sina böcker men var ändå alltid pank eftersom han slösade bort dem på ”vänner, konst och älskarinnor”.
• På bilder ser man tydligt att han har afro – hans farmor hette Marie-Céssette Dumas och var en svart slav i de franska kolonierna på Haiti!
• En av Dumas medarbetare var den svenska landsflyktingen Adolf Ludwif Ribbing, han var delaktig i mordet på Gustav III.
• Nästan 132 år efter Dumas död, 2002, gav den franska presidenten Jacques Chirac order om att Dumas kvarlevor skulle grävas upp och flyttas till Panthéon i Paris. Flyttningen av kistan tv-sändes och fyra män utklädda till musketörerna Athos, Porthos, Aramis och D´Artagnan, bar kistan. På täcket över kistan stod det broderat ”En för alla – alla för en”. Fint!

 

Greven av Monte Cristo finns på SVT Play.