Nunnor, demoner & Nic Cage – här är årets bästa skräckfilmer

1. Red Rooms
Årets överraskning! Pascal Plantes thriller, om rättegången mot en synnerligen bestialisk mördare i Montreal, är fullkomligt hypnotisk. Den suger järnhårt tag från första början, med en evighetslång och obegripligt snygg obruten tagning i rättssalen som slutar på mördarens svårtolkade blick. Resten av filmen är lika gäckande; man vet aldrig vart den ska ta vägen. Plante bygger med kirurgisk skärpa upp en enormt obehaglig stämning, och efter en timme av återhållsamhet släpper han loss en slow motion-scen som är något av det vackraste och läskigaste jag sett. Och Juliette Gariépy i huvudrollen, som en gåtfull seriemördar-stalker med dunkla motiv, gör årets genombrott.

2. Oddity
Irländske Damian McCarthy har bara gjort två långfilmer, men lägg hans namn på minnet! Debuten Caveat (2020) är ett märkligt kammarspel om en husvakt på en obebodd ö, kryptiskt men stilsäkert. Oddity är mer fulländad. Det börjar med ett mystiskt mord i ett ensligt hus, och fortsätter i en luguber kuriosa-butik i Cork som skulle fått Guillermo Del Toro att komma i brallan. Glöm smilfinkarna i Smile 2 – årets skräck-gimmick är den ytterst obehagliga life size-trädockan i Oddity.

3. The Substance
Coraline Fargeats sjövilda body horror-satir-komedi vann pris i Cannes och blev rättmätigt årets arthouse-skräck-snackis. Jag älskar hur hon målar med den breda penseln – här finns ingen undertext, budskapet om kroppsfixering och kvinnligt självhat hamras hem – och att hon drar hela berättelsen till sin absoluta spets, i ett hysteriskt blodigt klimax och en enormt snygg slutbild. Demi Moore har redan hyllats, vi ska även lyfta fram Margaret Qualley och Dennis Quaid som är klart bjussiga.

4. MaXXXine
Ti West, the hardest working man in the skräck-business, avslutade sin fenomenala Mia Goth-trilogi (där X och Pearl var de två första delarna) med MaXXXine. Som ett massivt fan av Brian De Palma är det svårt att inte okritiskt glufsa i sig denna gräddbakelse – maken till Body Double-hommage får man leta efter – men det är lika mycket ett nördigt kärleksbrev till hela 1980-talet: Los Angeles, videovåld på VHS, neonbelysta bakgator, giallo, Argento, Bava, Hitchcock… när man tror att det inte kan bli mer Hollywood-meta så blir Maxxine jagad genom kulisserna på Universals backlot och tar skydd i Psycho-huset! Sånt får mig att kapitulera totalt.

5. Late Night with the Devil
Hin Håle har varit högst närvarande i årets skräckskörd (se även Immaculate nedan) men aldrig mer hands-on än i bröderna Cairns pigga found footage-rulle. Hur skulle det sett ut om en midnatts-talkshow från nådens år 1977, i ett desperat försök att få upp sviktande tittarsiffror, bjuder in en påstått besatt ung tjej till sin Halloween-special, och hela helvetet bryter ut? Det får vi njuta av här, med David Dastmalchian som den perfekta slippriga ciceronen.

6. Azrael
Samara Weaving och Vic Carmen Sonne briljerar i en skoningslös överlevnads-skräckis om en oklar post-apokalyptisk framtid där en religiös kult som bor i skogen offrar människor till något slags demoner. Mer behöver man inte veta – jag gick in i den här filmen med noll förhandsinfo och det var härligt! Tänk The Last of Us fast (nästan) helt utan dialog och ännu mer tröstlös. Effektivt bildberättande av E.L. Katz och tajt manus av Simon Barrett (som skrev mästerliga You’re Next).

7. MadS
Nervig och fiffig fransk virus-skräckis av David Moreau, till synes filmad i en enda tagning – ett grepp som faktiskt funkar hela vägen, när vi följer rikemanssonen Romain som lånat pappas sportbil och dragit några linor på väg till ännu en fest, när en hysterisk, bandagerad och blodig ung tjej begär lift. Sen barkar det åt helvete i en intensiv och jobbig resa mot… total utplåning? Om du gillar smittoskräck och tyckte att det var ”lite väl lugnt tempo” i Uncut Gems är detta filmen för dig.

8. Arcadian
I en post-apokalyptisk framtid där en pandemi slagit ut nästan alla människor håller en familj med pappa (Nicolas Cage) och två tonårssöner fortet på en bondgård där man absolut inte ger sig ut på nätterna, ty då lurar obeskrivliga fasor… I stora stycken ett kammarspel där regissören Benjamin Brewer håller länge på vad det är som lurar utanför knuten. Om det ens är något? När vi väl får veta blir det ännu smarrigare. En av årets gladaste överraskningar, med Nic Cage där han är som bäst: bekymrad, desperat, återhållen.

9. Immaculate
Jämte The First Omen ett av filmårets två nunneraffel! Båda är mycket bra, men Immaculate har fördelen av att inte känna sig tvungen att slänga in franchise-blinkningar, något som drog ner annars läskiga The First Omen. Sydney Sweeney spelar en ung novis som flyttar till Italien för att bli nunna, men på klostret pågår diaboliskt fuffens. Sweeney (som också proucerat) är lysande i en film som har årets kanske mest ångestladdade slutscen. OMG!

10. Longlegs
Årets snackis; för mig trist nog något av en besvikelse. Men jag tror det beror på att all hype hade dragit upp förväntningarna till max, för Osgood Perkins hittills bästa film levererar ju nästan hela vägen. En i stora stycken enormt atmosfärisk och kuslig film och jag älskar de stillsamma scenerna när genredrottningen Maika Monroe nystar i fallet. Sen hade jag gärna sluppit förklaringsorgien på slutet och behållit mystiken.

Bubblare: Strange Darling (läs min recension), Heretic (läs Idas recension), Cuckoo (läs min text), Sting, Terrifier 3, A Quiet Place: Day One, Infested, Alien: Romulus.

Vilka har jag missat?