Jag har som vana att berätta för alla som orkar lyssna vilka gamla filmer jag uppskattat mest under året som gått – en tradition som inleddes på TVdags 2014 och därmed fyller tio år i år. (Alla texter från TVdags är bortblåsta från www men mina senaste listor finns här: 2021, 2022, 2023.) När det gäller det här årets bästa filmer är det som vanligt så att jag helt enkelt inte sett tillräckligt för att kunna uttala mig. Ännu. Återkom gärna 2029 och fråga mig om 2024 års bästa rullar!
Med detta sagt, här är de tolv bästa gamla filmerna jag såg för första gången 2024. ”Gamla” innebär här pre-2010. Alfabetisk ordning.
Gloria (John Cassavetes, 1980)
Sällsynt handlingsorienterad Cassavetesrulle med fantastiska Gena Rowlands, som gick bort i år, i högform. Det är nästan att svära i cineastkyrkan men jag hade önskat att Cassavetes tvingats in i något slags traditionell berättarstruktur lite oftare. Han gör det ju så bra! Som här, i en hårdkokt historia om en gangsterbrud i New York som motvilligt dras in i en våldsam konflikt. Cassavetes behåller massor av de egenheter och oväntade val han gör i sina andra filmer, allt det som gör de så levande, men applicerar dem smart på vad som i princip är en genrefilm. Samtidigt tonas de allra värsta instinkterna och de allra längsta improv-longörerna ner. Resultatet är smått fantastiskt.
Je tu il elle (Chantal Akerman, 1974)
En ung kvinna, spelad av Akerman själv, spenderar dagar (veckor? månader?) i ett asketiskt inrett rum, där hon antecknar, slappar, grubblar över en kraschad relation och äter strösocker direkt ur paketet, innan hon ger sig ut på en road trip, liftar med en lika grubblande lastbilschaufför och uppsöker sitt ex för ett sista möte. Det är svindlande att tänka på att Akerman var typ 23-24 när hon gjorde den här filmen — den är så stilsäker, varsamt berättad, känslomässigt mogen. Formmässigt får vi här en antydan om vad som skulle komma något år senare i monumentalverket Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles (1975), med bitvis långa statiska tagningar från en grå vardag där inte så mycket händer. Men där det i världens bästa film handlar om det outtalade, den piskande stormen under den lugna ytan, får vi här en ofiltrerad direktlina till Akermans funderingar kring livet och dess mysterier.
Kamikaze Hearts (Juliet Bashore, 1986)
Det tar bara några minuter innan man fattar att den här gonzodokumentären om porrbranschen i San Francisco i början av 80-talet så att säga tar sig vissa friheter med sanningen – det är helt enkelt en fejkdokumentär. Eller, inte riktigt. Hybrid, kanske? För mycket av handlingen är lika sann som i många andra dokumentärer, och flera av människorna i den är sig själva. Men att mycket är iscensatt råder det inga tvivel om, det blir om inte annat smärtsamt tydligt i de mer ”skrivna” scenerna där dialogen och skådespeleriet är i paritet med porno-diton (och därmed kanske kongenialt!). Hursomhelst är det ett fascinerande tidsdokument, både vad gäller alla yttre attribut som mode och stil men också som en skildring av en bransch och en plats som står inför en katastrof som ingen förstått vidden av ännu: AIDS. Huvudperson är den karismatiska linslusen och divan Sharon Mitchell, vars missbruk hotar kapsejsa såväl karriären som hennes relationer.
Las Vegas Serial Killer (Ray Dennis Steckler, 1986)
Sågs under Shocktober – läs min text här. Har inte kunnat släppa den. Vem ger sig på att remastra hela Stecklers katalog?
Ninja Scroll (Yoshiaki Kawajiri, 1993)
Om man inte var nördmycket inne på manga och anime i början av nittiotalet, men ändå var en vetgirig filmfantast, fanns det en handfull titlar som tydligt representerade något slags cream of the crop och som man bara måste se — Akira (1988), Ghost in the Shell (1995), några till. Jag tror jag har bockat av allihop nu, Ninja Scroll var den sista, ofattbara 30 år sen den kom. Precis som med många andra klassiker som man ständigt skjuter upp att se fanns en farhåga att den inte skulle leva upp till sitt rykte. Helt ogrundat, såklart – det här är en fantastisk film, och det känns som att den inte åldrats ett dugg. Uppmaning: se en klassiker – förmodligen är den bra.
Place de la République (Louis Malle, 1974)
Louis Malle och ett pyttelitet team med lättburen filmutrustning hänger kring Place de la République i Paris, hejdar folk på den stimmiga gatan, pratar lite, de går vidare, fångar upp färgstarka typer, ensamma åldringar, perukförsäljare, vägarbetare. En anspråkslös slice of life från den franska huvudstaden ca 1972 som blott genom att visa dess människor, låta dem komma till tals, ger oss nycklar till att förstå hur de tänkte då, vad de gillade och ogillade, hur de såg ut, hur de klädde sig. Det är helt obetalbart. Så intressant också att se hur kameran vid den här tiden ännu var något folk stannade upp för, förundrades över, glodde i smyg på. Och trots den ofta lätta tonen är det verkligen inte alltid charmiga möten, som man kanske kunde tro – folk lider, de är sjuka, de har ont om jobb, deras anhöriga ligger utslagna hemma; rasism och xenofobi väller fram, samma tugg då som nu om invandrarna, ”de andra” som tar jobben och bostäderna, hyrorna är för höga, det är för stökigt. En perfekt diptyk ihop med Daguerréotypes (1975), en avgjort mysigare film där Agnès Varda gör något liknande, men håller sig till sitt hemkvarter och intervjuar sina grannar.
Public Housing (Frederick Wiseman, 1997)
En av årets filmhöjdpunkter var såklart Frederick Wisemans senaste opus Menus-plaisirs: Les Troisgros (2023) – även om det i slutändan är ett av dokumentärnestorns minor works. Att få se en ny film av honom är i sig något att fira. Men återkommande läsare av dessa årslistor vet att jag gärna letar mig tillbaka till Wisemans tidigare verk, det har blivit en diger samling filmer sedan debuten med Titicut Follies (1967), och nästan alla är mästerliga, särskilt de som skildrar samhällsinstitutioner, främst i USA. Årets stora upplevelse för mig på den fronten var Public Housing, en nästan fyra timmar lång dokumentär om vardagslivet i huskomplexet Ida B. Wells Homes i Chicago, döpt efter medborgarrättskämpen och journalisten, påbörjat på 40-talet och slutligen färdigbyggt 1970, och som har ett visst släktskap till våra miljonprogram. Här bodde framförallt fattiga, svarta amerikaner – när husen började byggas rådde strikt bostadssegregation, något som skrotades på 60-talet men som levde kvar, satt i väggarna, även när dokumentären gjordes.
När Wiseman kom till området och började filma hade förvaltningen av byggnaderna nyligen tagits över av statliga HUD efter många år av vanskötsel. Övertagandet räckte inte, misären och politiska intressen ledde till att myndigheterna tog handen från komplexet; några år efter filmen gjordes började husen rivas. Idag är hela området jämnat med marken. Drygt 25 år senare ekar historien över Atlanten till vår egen bostadssituation, våra egna miljonprojekt, allt fler liknande historier om vanskötsel, social utsatthet, skurkaktiga hyresvärdar, futtiga bestämmelser och veliga politiker. Även här börjar man prata om att riva dessa hus, göra om. Filmen kan inte läsas som ett facit, omständigheterna är annorlunda och man ska alltid akta sig för att jämföra USA med Sverige, men vad hade hänt om vi parkerat ett gäng svenska beslutsfattare och stadsplanerare framför den här filmen 1997? Vilken reaktion hade vi fått? Förmodligen något i stil med, ”ja men det där är USA, något liknande i Sverige är omöjligt!”
Frederick Wiseman är ett unikum, hans oeuvre är oöverträffad och det är osannolikt att vi någonsin kommer att få se hans like igen. Men han är fortfarande aktiv, som sagt – han fyller dessutom 95 år på nyårsdagen! Grattis Fred!
Regrouping (Lizzie Borden, 1976)
Innan Lizzie Bordens feministklassiker Born in Flames (1983) slog världen med häpnad sysslade hon bland annat med dokumentärer. Det här är hennes debut, en experimentell skildring av ett andravågen-feministiskt kollektiv i New York, tidigt 1970-tal. Innehåller extremt tidstypiska miljöer och diskussioner som är intressanta i sig – men när gruppen nästan ofrånkomligt börjar kollapsa förvandlas filmen till en fascinerande metafilm om subjektivitet och vem som äger ett narrativ. Låter mer akademiskt än det är! Gruppens medlemmar ville inte veta av filmen, kanske förståeligt med tanke på hur allt utvecklades – först 2022 fick Borden okej från alla inblandade att få visa filmen offentligt.
Stacey (Andy Sidaris, 1973)
Jag ska inte ens försöka argumentera för att denna tidiga film från sleaze-buskis-actionregissören Andy Sidaris håller samma klass som hans mer uppmärksammade alster – Hard Ticket to Hawaii (1987) är den mest (ö)kända – men underhållande är den likväl, och teman och typer som återkommer i senare filmer etableras redan här – vilket är mumma för auteurister – som Sidaris förkärlek för att utmana genrekonventioner och göra de sexiga, lättklädda kvinnorna i dessa exploitationfilmer kapabla actionhjältar och de förment tuffa männen inkompetenta lallare. Här står en kvinnlig privatdetektiv/racingförare i centrum, som anlitas för att reda ut omständigheterna kring ett arv i en förmögen familj.
The Sweatbox (Trudie Styler, John-Paul Davidson, 2002)
Denna fascinerande inifrånskildring om tillkomsten av The Emperor’s New Groove (2000) borde tillhöra klassikerna i dokumentärgenren ”film om film”, jämte Hearts of Darkness (1991), Burden of Dreams (1982) och Lost in La Mancha (2002), men Disney har ganska framgångsrikt lyckats stoppa spridningen av den. Läs mer här.
Tokyo Godfathers (Satoshi Kon, 2003)
Podden Blank Check fick mig att under året återstifta bekantskapen med Satoshi Kon, den begåvade animatören bakom moderna klassiker som Perfect Blue (1997) och Millennium Actress (2001), som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Jag såg i samband med poddserien om Kons korta katalog – Perfect Blue är i min mening mästerverket – och av hans sammanlagt fyra långfilmer var det bara Tokyo Godfathers som jag inte sett tidigare. Det är en charmig och vemodig film om tre udda existenser i Tokyos marginaler som får ett spädbarn på halsen precis runt jul. Det börjar lite trevande och har sin beskärda del av skrikanimation, men utvecklas till en djupt mänsklig historia, inte utan sentimentalitet men i precis rätt dos. I princip är filmen en tre vise män-allegori, fast metatextuellt kul nog inspirerad av den amerikanska westernfilmen 3 Godfathers (1948) – i sin tur inspirerad av urhistorien – istället för en regelrätt bibeltolkning.
The World’s Greatest Sinner (Timothy Carey, 1962)
Äntligen lyckades jag i år se Timothy Careys vansinnesprojekt The World’s Greatest Sinner, en film jag varit på jakt efter i många år – hade innan bara kommit över riktigt usla bootlegs och omöjliga YouTube-versioner. Men nu – tack Criterion Channel! – har jag sett den och den var precis lika bra och galen som jag hoppats på. Carey är en bekant figur för många, kanske särskilt känns han igen från ett par tidiga Kubrickfilmer – han var en mycket säregen karaktärsskådis, hade stadiga jobb i Hollywood under många år, med ett ansikte man inte glömmer i första taget. Vid sidan om detta hade han ambitioner att göra egen film, varav The World’s Greatest Sinner nog är hans största claim to fame, vilket säger en del då den mest är bekant för sickos som undertecknad.
I detta extremt oförutsägbara och fritt flödande drama spelar Carey själv Clarence Hilliard, en till synes välmående försäkringsagent som bor i fint hus med fru och barn. Men någon – djävulen själv? – bestämmer sig för att korrumpera stackars Clarences sinne, och innan vi vet ordet av har han sagt upp sig, tagit sig namnet God Hilliard och börjat predika för folk på gator och torg. Budskapet: helt vanliga människa kan bli supermänniskor och förvandlas till… gud? Med sina få hängivna följare skapar Clarence en religiös grupp och kallar den Eternal Man’s Party, och sen är det off to the races.
Det är många ingredienser som samsas i denna ambitiösa lågbudgethistoria. De religiösa bitarna, närmast en moralitet om en vanlig man som prövas av gud eller djävulen, påminner mig om folk cinema som The Blood of Jesus (1941). Carey försöker slå mynt av den nya ungdomskulturen och ger sig på gitarrmusik på ett sätt som närmast kan kallas rocksploitation. Från vårt perspektiv idag kan vi se hur filmen inspirerat andra verk som Hustons Wise Blood (1979). Och mitt i detta Carey själv – som alltid ser ut som någon som återhämtar sig från en brakfest eller ett slagsmål – som i sin rolltolkning gör God Hilliard till en av filmhistoriens märkligaste existenser.
Skärmtid 
Lämna en kommentar