Framtiden. På Io, en av Jupiters månar, ligger en stor gruvkoloni med drygt 2 000 arbetare där man utvinner titan för att skicka hem till Jorden. Bill O’Niell (Sean Connery) är den nyanlände polischefen som per omgående får handskas med en serie märkliga dödsfall – en arbetare (John Ratzenberger från Cheers!) får svåra spindelhallisar och sliter av sig rymddräkten med geggigt resultat; en annan (Steven Berkoff i sedvanligt överspel) blir bindgalen och tar gisslan innan han skjuts ner av O’Niells närmaste kollega (James B. Sikking, för evigt ihågkommen som den skjutglade SWAT-chefen Howard Hunter i Spanarna på Hill Street).
Kropparna kan inte obduceras eftersom de prompt och oceremoniellt slungas ut i rymden per beslut från den spännige gruvchefen (Peter Boyle). O’Niell börjar nysta och hittar en cynisk konspiration som går till högsta ort. Frågan är: ska han hålla tyst och inkassera lönen som sina korrupta kolleger, eller göra Det rätta och riskera sitt eget liv? O’Niell inser snart att han är väldigt ensam.
Peter Hyams slog igenom 1978 med konspirationsthrillern Capricorn One (med *host* O.J. Simpson i en av huvudrollerna), om hur myndigheterna mörkar en fejkad landning på Mars. Efteråt var han sugen på en western, men genren ansågs stendöd. Science fiction var desto hetare, så om man kunde göra en skräckfilm på ett rymdskepp (Alien) eller en film noir i framtiden (Blade Runner) borde det väl gå fint att göra en westernrulle, fast i rymden? Connery var intresserad, och resultatet blev Operation Outland från 1981, en strålande sci fi-thriller – ofta kallad High Noon i rymden pga återanvänd plot – som ser ännu bättre ut idag.
Det finns gott om Alien-vibbar i Operation Outland. Chef för de snygga modellbyggena var Martin Bower, som också jobbat på Ridley Scotts film, och scenografin (särskilt korridorerna och köksinteriörerna) känns oerhört mycket Nostromo. Hela gruvkolonin är befolkad av blue collar-typer som grovarbetarna Brett och Parker i Alien, minus charmen och det godmodiga gnället: här är de flesta sura och lakoniska machomän som ägnar sig åt att kröka och jobba.
Connery (som vid tiden bastat 51) var på väg in i den »mogna« fasen av sin karriär – även om han inte slängt toupén riktigt än – och är strålande, särskilt i en fin scen där han pratar med sin fru och son via monitor. Hyams är snål med backstory men ger O’Niell precis så mycket som behövs för att vi ska förstå hans val. Connery får sparring i toppklass av Frances Sternhagen, en av mina absoluta birollsfavoriter. Vi minns henne som psykolog i De Palmas Raising Cain (det är ju hon som har mastig expositions-monolog i den där evighetslånga steadicam-tagningen) och senare som pigg 80-plussare i Rob Reiners charmiga And So It Goes. I Operation Outland spelar hon en rivig läkare som är den enda O’Niell kan lita på. Hon gör den roll hon brukar göra: en strävkäftad och bittert rolig no nonsense-brutta med ett hjärta av guld.
Det finns mycket att mysa åt i Operation Outland, från de – även i dag! – helt moderätta polisuniformerna som är både snygga och lediga (jag skulle kunna döda för att få tag på en sån polisjacka med rött innerfoder som Connery har), de bulkiga 1980-talsterminalerna, mästaren Jerry Goldsmiths fina filmmusik (han försöker sig till och med på lite elektronisk pop i en barscen med intressant resultat) men bäst är kanske känslan i filmen. Det lugna tempot, den råa och ödesmättade stämningen, hur filmen metodiskt bygger upp mot ett långt, spännande och nästan helt dialoglöst klimax. Det är mästerligt.
Operation Outland finns att strömma.
Skärmtid 
Lämna en kommentar