Gott nytt filmår! Januari har sannerligen sina snöslaskiga, mörka, bistra sidor, men ur ett filmtittarperspektiv tycker jag det är en behaglig månad — det är skönt att lämna det gamla året och dess årslistor bakom sig, nollställa allt och fundera på hur årets filmkonsumtion ska se ut. Vilka ledstjärnor ska jag följa, vilka subgenrer ska jag utforska, vilka filmhistoriska luckor ska jag täppa till? Är det kanske i år jag på allvar ska ta mig an Naruse eller Fassbinder? Är det dags att göra en djupdykning i brasiliansk eller indisk film? Vad är min filmstrategi år 2025?
Ibland tänker jag att årets första film sätter tonen för resten av året. Så vad såg jag först 2025? Den rysliga Nosferatu? Någon av alla de klassiker som just nu serveras på SVT Play? Kanske Sean Bakers tidiga alster som nyss tillgängliggjorts av Criterion? Nej, nej och åter nej. Årets första filmupplevelse för mig blev 1989 års pajiga skateboardactionrulle Gleaming the Cube! Eller På gränsen som absolut ingen kallade den när den släpptes på VHS i Sverige. En film som jag dessutom redan sett! Så går det när man låter ens filmtittande dikteras av poddar som man försöker komma ikapp — ActionBoyz hade ett avsnitt om filmen under sitt ”Sportstember” 2024 — och trots att jag sett Gleaming the Cube förr så var det ju 30+ år sen. Så den fick det bli.
Mitt eget skateintresse nådde något slags peak runt 1990. Åkandet tog slut med besked när jag på bräda bröt armen från i princip stillastående läge, men intresset för kulturen, åkarna och inte minst skatefilmerna från alla små och stora stall höll i sig. I ljuset av de genuint stilbildande och bångstyriga filmerna inifrån subkulturen var och är Gleaming the Cube en ganska töntig Hollywoodproduktion; även om den gör sitt bästa för att övertyga tittarna om hur coolt det är med skating, är det tydligt att den lätt hade kunnat ersättas med vilken annan ungdomsaktivitet som helst. Skating låg rätt i tiden helt enkelt.
Handlingen, i vilken en ung rebell (en frosted tips-friserad Christian Slater som alldeles för ofta faller in i en Jack Nicholson-imitation) försöker gå till botten med mordet på hans från Vietnam adopterade bror och avslöjar skumraskaffärer som river upp sår i vietnamesiska diasporan i Los Angeles, är generisk men gör jobbet på ett kött- och potatisvis. Finalen när skurkarna ska åka dit bjuder på assistans av Slaters skatekompisar och några helt overkliga stunts där sånt som gravitation helt är satt ur spel, vilket är skojigt men också lite fånigt. (Jag minns tydligt ett snack jag hade back in the day med en kompis, som använde Gleaming the Cube som exempel på att det som utfördes i vanliga skatefilmer var fake! Så irriterande att han inte fattade skillnaden mellan trick och trickfilmning!)
Det var ändå kul att återse filmen efter alla dessa år, av två skäl. För det första var producenterna smarta nog att engagera riktiga skateboardåkare som får utgöra Slaters crew — bland dem en väldigt ung Tony Hawk — och låta världens främsta skatekonstnär Rodney Mullen vara Slaters body double.
Det andra skälet är mer filmnördigt: jag upptäckte att Gleaming the Cube är skriven av Michael Tolkin! Vilket nog är det sista namnet jag hade gissat på av alla Hollywoodlirare från den tiden. Men Tolkin fick mycket gjort i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Något år efter Gleaming the Cube författade han romanen The Player, en inifrånskildring av den dysfunktionella drömfabriken i LA, och skrev därefter själv filmadaptionen som i händerna på Robert Altman blev ett mästerverk 1992. Samma år kom även underskattade kriminaldramat Deep Cover med Laurence Fishburne och Jeff Goldblum, också skrivet av Tolkin.
I början av årtiondet hade Tolkin så mycket luft under vingarna att han gavs möjlighet att regissera sina egna manus. Det resulterade i två minst sagt egensinniga (och tyvärr inte alls ekonomiskt framgångsrika) filmer i vilka Tolkin utforskade evergreens som psykisk ohälsa, sexualitet, kapitalism och andlighet med både humor och bråddjupt allvar. The New Age (1994), en helt och hållet bortglömd dramakomedi med Peter Weller och Judy Davis som gifta yuppies som förlorar sina jobb, försöker sadla om till antikhandlare och så småningom tvingas inse att de är helt själlösa, är värd att kolla upp för komplettister (och Davis är som alltid fantastisk).
Men framförallt gjorde Tolkin redan 1991 en av nittiotalets mest provocerande och mångbottnade filmer, det existentiella swingers-sekt-apokalyps-thriller-dramat The Rapture, som inte bara innehåller en av filmhistoriens mest chockerande vändningar utan också är den absoluta karriärhöjdpunkten för Mimi Rogers, en skådespelare som när jag var yngre tyvärr mest var känd för att ha varit gift med Tom Cruise (jag minns henne också från Ridley Scotts neonoir I skuggan av ett brott / Someone to Watch Over Me (1987) med Tom Berenger). I The Rapture spelar Rogers en sökande kvinna som jobbar på ett anonymt call center, är dedikerad swinger på helgerna, lockas in i en apokalyptisk sekt, blir pånyttfödd som kristen och vänder upp och ner på sitt och andras liv — och Rogers gestaltar denna omvälvande personliga resa med total trovärdighet. Man kan fråga sig om filmen som sådan matchar hennes insats, och det går att diskutera exakt var Tolkin landar i sitt resonemang om domedagen — är han en religiös moralist eller kanske till och med nihilist? Otroligt märkligt och sevärt är det hursomhelst, och det känns som en film som verkligen skulle kunna få en renässans idag med tanke på hur världen ser ut och hur folk mår.
Så vad lär vi oss av detta? Kanske att även en halvtöntig actionrulle om en skateboardkille som löser brott kan leda oss in på spännande filmspår. God fortsättning!
Skärmtid 
Lämna en kommentar