David Lynch är död och det är svårt att ta in. Han var en så stor och viktig del i att jag älskar film. Det känns som att han har funnits jämt, men jag vet precis när det började för min del: en decemberkväll 1990 framför teven på Västerslätt i Umeå. Jag hade börjat se Twin Peaks, den nya hippa serien som blivit en snackis i USA. Jag hade läst i Slitz, det var säkert Jan Gradvall som skrivit, att folk gick runt med I Killed Laura Palmer-tishor för att Twin Peaks var det coolaste man kunde se på tv. Och när serien kom till Sverige ett knappt halvår efter USA-premiären, så kollade jag förstås. Och blev fast direkt. Men det var inte förrän avsnitt tre som det brann till på riktigt. Då händer nämligen detta:
- Cooper tvingar ut alla i skogen och genomför den tibetanska ceremonin han sett i en dröm, när man ställer upp flaskor på rad, läser upp namnet på de misstänkta, och kastar en sten. Om flaskan går sönder är det värt att undersöka namnet vidare.
- Coopers FBI-kollega Albert Rosenfield (den lysande Miguel Ferrer!) skickas från huvudkontoret till Twin Peaks för att obducera Laura Palmer och är så fruktansvärt otrevlig och sarkastisk och rolig att han genast gör sig till ovän med alla utom Cooper.
- Och framför allt: avsnittet avslutas med en dröm – det är första gången vi får besöka rummet med det röda draperiet. En åldrad Cooper sitter i en fåtölj, tittar stillsamt förvirrad på en knyckigt dansande kortväxt man i röd kostym som pratar baklänges och säger saker som Let’s rock! och That gum you like is going to come back in style. Mannen jazzar ut i stroboskopljus och en kvinna (är det Laura Palmer?) lutar sig fram och viskar något i Coopers öra. När Cooper vaknar i sin säng på Great Northern ringer han omedelbart till Truman: ”Harry, I know who killed Laura Palmer!” Sen är avsnittet plötsligt slut.
Jag överdriver inte: det här var det konstigaste och mäktigaste jag någonsin sett i mitt tonårsliv. Vad fan var det jag hade sett? Jag slängde mig på telefonen och ringde med darrande pekfinger (det här var på snurrskivans tid, kids) upp min bästis Anders för att berätta om vad jag just sett, men det tutade upptaget. Ringde tillbaks, upptaget igen! Det var upptaget för att han också kastat sig på luren direkt efter avsnittet och ringt mig! Till slut fick vi tag på varandra och babblade hysteriskt en lång stund om vad fan det var vi hade sett och exakt hur stort det hade varit.
Så började det, och sen bara fortsatte det. Nu är David Lynch borta och det känns overkligt och bottenlöst sorgligt och jag kommer att älska Twin Peaks och hans filmer så länge jag lever. Where we’re from the birds sing a pretty song, and there’s always music in the air.
Skärmtid 
Lämna en kommentar