Hur Twin Peaks förändrade mitt liv

Jag kommer från en rik, vit, extremt moderattät förort till Stockholm, att sticka ut var döden och det räckte med att du hade skilda föräldrar eller Levis istället för Diesel för att anses som konstig. 

Så kom Twin Peaks, och det är så fint nu när alla delar med sig av sina minnen att så många minns exakt var de befann sig, vad de gjorde. Ungefär som när Olof Palme mördades. Inte minst Per som delar med sig så fint här. Själv ser jag våra gamla soffor framför mig, blå manchester. Jag ser plötsligt vår tv –  känner de stora plastiga knapparna under mina fingrar. 

(Jag kastade mig alltid på avstängningsknappen under eftertexterna av Twin Peaks eftersom jag ville stanna kvar i den stämningsfulla musiken som låg till fotot av Laura Palmer och inte störas av det där blixtrande bruset som avslutade avsnittet. Ni vet vilket jag menar.)

Twin Peaks visade för första gången hur konstigt var bra. Här var äntligen något för alla oss som inte kände oss hemma i den ungdomskultur som fanns då med sina pasteller och solljus och kaliforniska bikinitjejer. Nu fick vi Audrey som uppförde sig underbart illa och älskvärda Cooper (my special agent), och vi fick svart tallskog och regn och furupaneler och ett plötsligt sug att lära oss dricka svart kaffe. 

Jag förstod plötsligt att det fanns något annat där ute! En annan sorts kultur, en annan typ av film och teve.  Andra sorts människor än muf-killarna och de präktiga fotbollstjejerna på skolan. 

Jag så tacksam över att David Lynch funnits. Att jag fick lära mig att inte bara kan mörker och knasighet vara något bra, utan även att man som filmskapare har friheten att bygga upp helt egna universum och världar om man inte är helt nöjd med sin egen. Idag är jag manusförfattare.

Twin Peaks finns bland annat på SkyShowtime.