Zemeckis sågade CGI-fest Here är bättre än du tror

Det var såpass länge sen Robert Zemeckis gjorde en bra film senast så man har nästan glömt bort att han det faktiskt var han som regisserade Tillbaka till framtiden-trilogin, mysiga Contact och kusliga What Lies Beneath back in the day. Men hans regi-CV de senaste 25 åren är såpass präglat av att det måste finnas nåt slags digital gimmick för att han ska gå igång – vare sig det är tidiga CGI-missfostret Polarexpressen, uncanny valley-festen Beowulf eller erbarmligt usla Pinocchio häromåret – att han nästan blivit ett deppigt skämt.

Och premissen för hans nya film Here (biopremiär i fredags) gör att man genast blir stressad. Ni har redan läst om upplägget: kameran är fixerad hela filmen, allt utspelar sig i ett enda vardagsrum med nedslag under flera hundra år, och här är filmens olyckliga selling point: Tom Hanks och Robin Wright återförenas för första gången sen Forrest Gump (yay!), delvis föryngrade medelst CGI (boo!).

Om bilden ovan ger dig akut ångest har jag all förståelse. Och ångest fick både kritiker och publik i USA, där Here fick tummen ner av recensenterna och floppade hårt på bio när den gick upp i november. Och det finns absolut en del risiga inslag i filmen, som den svårbeskrivligt lökiga sekvensen med amerikansk urbefolkning – jag fick lite Lerkorg-vibbar, om ni kommer ihåg Kampen om Colorado? – och några pliktskyldigt platta scener med en svart familj som torftigt försöker väga upp att detta är en kritvit film. Och även om föryngringseffekterna säkert är state of the art så ser det inte så kul ut.

Trots allt detta grät jag på slutet! För under hela apparaten med uppbruten kronologi och bildplattor som glider över varandra och skutt fram och tillbaks i tiden så finns det en väldigt fin berättelse om kärlek och åldrande och livsdrömmar – en del förverkligade, andra lagda på hyllan, när livet kom emellan. En film som inte målar upp kärnfamiljen som idealet utan snarare problematiserar den, vilket jag inte hade väntat mig. Det finns vackra ögonblick och framförallt ett rörande slut som faktiskt både förlåter och motiverar det gimmickartade.

Cyniker beware, men för dig som inte har ett hjärta av sten och är sugen på lite mysgråt är Here ett säkert val.

Here går på bio nu.