John Taylor (David Mitchell) är en tillbakadragen herre som konstruerar korsord under signaturen Ludwig. En dag ringer hans svägerska (Anna Maxwell Martin) och meddelar oroligt att hans identiska tvillingbror, kriminalkommissarie i Cambridge, har försvunnit med bara ett kort kryptiskt brev som avsked. Svägerskan pressar honom att gå till polisstationen och låtsas vara brodern – snabbt in och ut bara för att hämta ett anteckningsblock med förmodade ledtrådar! Men givetvis blir John direkt inslängd i ett fall, som han mot alla odds visar sig ha talang för att lösa.
David Mitchell, känd för Peep Show och som panelgäst i en miljard brittiska humorprogram, är lysande i huvudrollen som den bortkomne och timide korsordsmakaren med social fobi, ständigt med tre bläckpennor i bröstfickan ”for easy access.” Hans oförmåga att hantera vanliga vardagssituationer är både roligt och ömsint skildrade. Han får fin sparring av Anna Maxwell Martin. Om man, som jag, blev bekant med henne första gången i Line of Duty när hon spelade DCS Patricia Carmichael (som utredde älskade Ted Hastings för påstådd korruption) är det lite svårt att inte släppa hatet varje gång man ser henne, men man vänjer sig. Hon är formidabel även här.
Upplägget (åtminstone två episoder in) är ett fall per avsnitt samtidigt som den större bågen är att John nystar i sin brors mystiska försvinnande. Något som tycks peka inåt och uppåt mot en konspiration i polisstyrkan, just nu med den fantastiska Ralph Ineson (senast i Eggers Nosferatu) som eventuell skummis. Veckofallen är inte så vassa, och birollsfigurerna på polisstationen kunde varit festligare, men konspirationstråden känns desto mer spännande, och det är en ren fröjd att se John bluffa sig fram i poliskåren. Ludwig är en perfekt mysdeckare när världen utanför blir alltför ohanterlig, och en säsong till har härligt nog fått grönt ljus.
Ludwig – pusseldeckaren ep 1-2 finns på SVT Play. Nya avsnitt släpps på lördagar.
Skärmtid 
Lämna en kommentar