Kulturdebatt! Jag kanske är en dumbom men jag vill ändå inte ha en ny Buffy

Jag vill börja med att slå fast: jag är inte principiellt emot remakes/reboots/sequels/prequels. Tvärtom! Som jag lagt tid på att försvara eller dra en lans för reboots. Om det nu är Ghostbusters äckliga mansbebisfans som tycker att en kvinnoledd reboot ”förstör” deras barndom, löjliga halvrasistiska boomers som fasar för en ny Saltkråkan eller mina (obs gulliga) föräldrar som bara vägrar se Stolthet och fördom-filmatiseringen från 2005 – för dem existerar bara 1995:an. Inget kan vara så bra som den, vad jag än säger om världens finaste Donald Sutherland som pappan (överlägsen -95) eller att Mr Darcys plågsamma frieri är precis lika bra i båda versionerna.

 

Och tänk på pjäser – Hamlet har satts upp en fantasiljon gånger och ingen skulle säga att nu får det vara nog med ännu en version som utspelar sig i asfaltsdjungeln för att tilltala ungdomar (fast man kanske borde).

 

Ja, så kom nyheten om att Buffy the Vampire Slayer ska få en reboot/uppföljare (kanske, eller antagligen, vem vet innan inspelningarna börjar, tusen saker kan hända) och jag kände mig  som den där roliga memen med chefen Michael Scott i The Office som skriker NO! GOD! NO! GOD! PLEASE! NO!

 

 

Senare samma dag läser jag en krönika i Café av Jonas Strandberg om just oss som blivit upprörda av en ny Buffy. Han skräder minsann inte orden! DUMBOMMAR! Med ”arga små hjärnor”! ”Nu tar vi död på den här korkade idén en gång för alla!”

 

Så jag var tvungen att rannsaka mig själv. Varför känner jag så här, NO GOD PLEASE NO, angående en ny Buffy?

 

Är det för att jag älskar Buffy så mycket att det är som en del av mitt DNA? Nej. Jag älskar Veronica Mars och har applåderat varenda oväntad uppföljare – till och med Kickstarter-backat en uppföljare.

 

Och det är definitivt inte för att jag slentrianmässigt dissar reboots/uppföljare för att det ”förstör min barndom” eller att jag inte fattar att de gamla filmerna finns kvar. The Force Awakens var en 5/5-film och jag har varit ett Star Wars-fan sedan jag var 8 år. 

 

Jag tror det är så här: jag vill inte se en uppföljare med en botoxad vuxen Sarah Michelle Gellar (jag gissar: som Watcher?) för att, jo, det kommer att förstöra den gamla serien för mig. Även om jag inte ser den så finns det plötsligt en fortsättning, en helt meningslös fortsättning som kommer paja det perfekta, perfekta slutet. I can’t unsee it. Det tar ju bort alla fantasier som jag som tittare haft!

 

Precis som att gräsliga And Just Like That till viss del förstört SatC — jaha, så Carrie blir ihop med fucking Aidan i alla fall. Och Steve var inte alls den som Miranda ville bli gammal med. Eller nya Gilmore Girls — A year in the Life — kunde jag inte få fantisera om att Rory och Jess skulle hitta varandra? Nähä, pang bom så vet jag nu att så blev det inte.

En sista fråga — är det verkligen någon som efterfrågat en ny Buffy…? Förutom streamingtjänster som vill tjäna pengar på känt IP? Vad jag vet håller den gamla serien för omtittning även för dagens trettonåringar (anekdotisk bevisföring, källa: tre olika kompisars barn).

 

She saved the world. A lot. Och det borde vara bra så.