Behöver världen en ny Led Zeppelin-dokumentär? De pryder ju ändå omslaget på museala gubbmagasin som MOJO och Uncut varannan månad (när det inte är Beatles) och är en av hörnstenarna i den trötta myten om att musik var bättre förr, när farfar var ung och rocken var farlig.
Svaret är ja – åtminstone om det görs på det här sättet. Bernard MacMahons Becoming Led Zeppelin (biopremiär igår) skippar mycket av det som gör många musikdokusar så irriterande, inte minst den sedvanliga kadern av yngre rockstjärnor, hangarounds och diverse tyckare som är där för att bekräfta Hur Bra Dom Var. Nej, här finns det härligt nog bara tre talking heads: de pratglada seniorerna Page, Plant och Jones, plus John Bonham (som dog 1980) på gamla bandinspelningar, varav en del spelas upp inför kompisarna med rörande resultat.
MacMahon låter bandet prata till punkt och det är ofta tacksamt när etablerade superstjärnor får prata om hur allt började – filmen täcker Led Zeppelins historia från medlemmarnas barndom och fram till och med andra albumet – eftersom pösigheten försvinner när ikonerna erinrar sig hur det var när de var unga och faktiskt fick jobba i motvind. Även Jimmy Page som (med viss rätt ska erkännas) kan vara en smula självgod i intervjuer är rätt laidback här och genuint sugen på att prata om dynamiken i bandet, låtskrivandet och musiken.
Och här har vi filmens andra stora styrka: musiken, och hur den lät live. MacMahon och hans klippare Dan Gitlin är smarta nog att inte klippa sönder gruppens liveframträdanden, utan låter tre fyra obrutna livesekvenser få ta stor plats. I synnerhet deras första konsert inför ett gäng häpna ungdomar i danska Gladsaxe (som filmades av dansk tv) låter och ser helt fantastisk ut på stor duk, med restaurerat bild och ljud. Och då förstår man – inte att musik var bättre förr, men att rocken var både mäktig och farlig.
Becoming Led Zeppelin går på bio nu.
Skärmtid 
Lämna en kommentar