Trots att jag är i klar riskgrupp (vit man född på 1970-talet) har jag aldrig lyssnat ordentligt på Bob Dylan. Kanske är det därför jag tycker att A Complete Unknown fungerar så bra? Jag behöver inte sitta och jämföra med ”sanningen”. James Mangold (som även skrivit manus tillsammans med Jay Cocks) går lyckligtvis inte i biopic-fällan att försöka sammanfatta ett helt liv, utan fokuserar på åren 1961-65. Från att den 19-årige Dylan kommer till New York för att träffa sin stora idol Woody Guthrie (svårt sjuk, fint spelad av Scoot McNairy), tas om hand av folkkäre trubaduren Pete Seeger (Edward Norton med extranäsa) och gör sig ett namn på folk-scenen, tills den legendomspunna konserten på Newport-festivalen då den nu måttlöst populäre Dylan drog fram elgitarren, rockade loss (flämt!) och därmed alienerade en stor del av publiken. Dessemellan skildrar filmen hans skaparvåndor, stökiga av/på-relation med Joan Baez och flickvännen Suzie Rotolo (Monica Barbaro resp Elle Fanning; båda lysande) och hur den unge barden blir alltmer desillusionerad över hela kändisprylen.
Mangold försöker inte förklara Dylan. Man får ut mer av att ögna genom valfri sextiotals-runkande artikel i vilket nummer som helst av Mojo, än att se den här filmen som ändå är nästan två och en halv timme. För knytsko-män med Dylan-vurm finns det kanske inget nytt. Mannen förblir ett kedjerökande geni, ett enigma, en lika briljant som avig musiker som inte verkar kunna formulera ens för sig själv varför han vantrivs i kulturen. Och det är otroligt skönt! Timothée Chalamet är kongenial i rollen och sjunger skapligt; musiknumrena är många och långa och Mangold återskapar dem lika skickligt som i Walk the Line.
Det filmen lyckas så bra med är att skildra en tid och en plats. Man förstår hur mäktigt och elektriskt det måste varit att sitta på en rökig klubb i Greenwich Village och höra Dylan muttra fram sina gudabenådade protestsånger för första gången. Det räcker långt.
A Complete Unknown har biopremiär imorgon, 21 februari.
Skärmtid 
Lämna en kommentar