Thibaut (Benjamin Lavernhe) är en hyllad och internationellt framgångsrik dirigent mitt i karriären. När han får en leukemi-diagnos och i samma veva gör ett DNA-test för att hitta en lämplig donator visar det sig att han har en hittills okänd bror som adopterats bort till en annan familj. Han söker upp lillebror Jimmy (Pierre Lottin) som slevar mat i en skolcafeteria och spelar trombon med ett gäng amatörmusiker i Walincourt, en liten fabriksort utanför Lille. Kan de två nyfunna bröderna komma över chocken och kulturkrocken? Thibaut behöver ju Jimmys benmärg för att överleva, och kanske kan han göra något i gengäld?
Min oväntade bror av Emmanuel Courcol hade premiär i Cannes förra året och är nominerad till sju priser (däribland Bästa film och Bästa originalmanus) inför Césargalan som går av stapeln ikväll. Och varför inte? Det är precis den film skulle behövas här för att få snurr på de svenska biobesöken: varm feelgood med både hjärta och hjärna. Kruxet för en svensk tittare är kanske att den i förstone påminner otäckt mycket om Kay Pollaks ärkepekoral Så som i himmelen, med en framstående dirigent som hamnar i en liten ort pga sjukdom och förvecklingar uppstår.
Lyckligtvis är Courcol smart nog att styra bort från Pollaks kvalmiga frälsartematik, och beskriver klasskampen med en betydligt finare pensel. Framförallt är hans personporträtt djupare: Lavernhe och speciellt Lottin är suveräna i de två huvudrollerna, som den aningslöst småborgerlige Thibaut och den tjurigt självhatande Jimmy. Det är en film som kanske inte alltid överraskar i dina vändningar, men som är full av fint regisserad och småmysig situationskomik. Med andra ord exakt vad jag behöver just nu. Så jag plockar av mig de cyniska glasögonen och omfamnar den här franska pärlan fullt ut. Om jag grinade på slutet? Mais oui!
Min oväntade bror har biopremiär idag 28 februari.
Skärmtid 
Lämna en kommentar