Innehåller inga spoilers om Presence (2024) men däremot en beskrivning av filmens upplägg och premiss — om du anser det vara spoilers, se upp!
Jag har alltid roats av filmer som inte bara i enstaka scener utan i majoriteten av speltiden berättas utifrån ett förstapersonsperspektiv. Oftast görs det som en ren gimmick som inte har någon relevant koppling till handlingen, ett snajdigt stilgrepp av en berättarglad regissör eller fotograf. Att helt hänge sig åt ett subjektivt perspektiv i film tenderar dessutom krocka med filmberättandets konventioner. Filmskaparna ställs inför flera utmaningar. Klipp, till exempel. Närbilder. Tid. Hur gör vi med allt detta? Men det är ju samtidigt så skojigt när kamerans öga är protagonistens dito! Det är underhållande!
Med tanke på hur enormt stort FPS-spel blivit är det egentligen konstigt att inte fler filmer görs utifrån huvudpersonens perspektiv, även om de filmer som i modern tid lekt med konceptet, t ex Hardcore Henry (2015), mest plundrar estetiken från spelen på ett i slutändan utmattande sätt. (När detta skrivs har jag inte sett Nickel Boys (2024), som också använder sig av samma perspektiv fast på ett helt annat sätt än, säg, Call of Duty.)
Favoriten i denna tekniska genre är alltjämt Raymond Chandler-adaptionen Lady in the Lake (1949), Robert Montgomerys helfestliga noir som i princip uteslutande berättas ur Montgomerys perspektiv som privatdeckaren Phillip Marlowe; vi ser endast Montgomery i speglar och dylikt — ”mysteriously starring Robert Montgomery…” som trailern säger, ”…and you!”. Jag älskar den filmen, inte minst för att uppdraget är så omöjligt — jättekul idé men fatta hur omständligt det var att spela in! Med den tidens gigantiska filmkameror, allt är så klumpigt och tungt, det här var långt innan GoPros och steadicams. Fotot är knöligt och besvärligt, det tar en evighet för Marlowe att resa sig från en fåtölj eller lämna ett rum, och såklart är det också en produktion med ganska blygsam budget. Man skakar på huvudet, men njuter av det bisarra, och utbrister — varför har du försatt dig i denna situation som regissör och skådespelare, Montgomery? Hur irriterad var din fotograf Paul C. Vogel — som ändå ofta hittar eleganta lösningar — över detta berättargrepp?
Lady in the Lake blev mycket riktigt en flopp för regidebuterande filmstjärnan Montgomery som hoppades att den skulle kickstarta hans regissörskarriär hos MGM — det blev inte så mycket av den, även om han samma år som Lady in the Lake även gjorde fantastiska Ride the Pink Horse (som är gjord med ett mer konventionellt foto).
När jag fick höra att Steven Soderbergh hade en ny film på gång, och att den också verkade vara berättad ur ett förstapersonsperspektiv, blev jag såklart oerhört intresserad. Han får sällan den kredd han förtjänar, men Soderbergh är en av mina absoluta samtida favoritregissörer, jag är ständigt inspirerad av hans fortsatta driv, nyfikenhet och låt oss säga arbetsmoral. Han har typ gjort allt; alltid pendlat obehindrat mellan små experimentella produktioner till populära blockbusters och hyllade Oscarfilmer, han har inget kvar att bevisa. Jag vet inte hur många gånger han dragit sig tillbaka, bara för att nåt år senare ångra sig och dyka upp med ännu en välgjord rulle i valfri genre, eller en hel tv-serie, eller nåt helt annat.
De senaste årens imponerande output — tio långfilmer och tre-fyra serier på tio år inklusive kommande spiondramat Black Bag (2025) — rör sig ledigt från neo-noir och politisk satir till basketdrama och covid-thriller. Han är smart nog att för det mesta outsourca manusarbetet till veteraner som David Koepp, samtidigt som han själv tar hand om både regi, foto (som Peter Andrews) och klipp (som Mary Ann Bernard). Dessutom verkar han vara en trevlig typ, och han är en riktig jävla filmnörd också — hans diverse observationer och analyser av samtidsfilm, som letar sig in i intervjuer och dylikt, är alltid värda att ta del av, som hans redan klassiska ord om Mad Max: Fury Road (2015):
Men det finns en genre som Soderbergh aldrig riktigt gett sig på: horror. Och kanske har han fortfarande inte det. Bioaktuella Presence (2024) är på pappret hans första skräckfilm, men möjligen är det härliga svenska begreppet rysare mer passande, om man nu ska klyva hår, och det ska man! I Presence har vi knappt några jump scares, nästan inget våld, ganska lite av det vi på gott eller ont förknippar med samtida skräckfilm. Men istället har vi stämning galore, utmärkt skådespeleri, och en osalig ande i ett hemsökt hus. Och finns det någon mysigare variant på rysare än haunted house-subgenren?
Det är alltså genom titelns väsen — a presence — som vi får historien berättad, filmen utspelas helt inför spökets blick. När kärnfamiljen som köper huset flyttar in — mamma Rebekah (Lucy Liu), pappa Chris (Chris Sullivan) och tonåringarna Tyler (Eddy Maday) och Chloe (Callina Liang) — är spöket redan där, det flyter ljudlöst omkring i huset, observerar, snappar upp dialog och stämning. Vi hör och ser vad spöket hör och ser. Snart framträder dynamiken i den allt annat än lyckliga familjen: Rebekah är en karriärist som älskar sin son över allt annat och som eventuellt har fuffens för sig på jobbet, Chris känner sig alltmer isolerad och impotent som make och pappa, Tyler är en vidrig, empatilös jock, och Chloe lider av psykisk ohälsa sedan en av hennes bästa vänner dog av en överdos.
Mer än så ska jag nog inte beskriva handlingen — men jag kan konstatera att filmen följer vissa genrekonventioner mer slaviskt än andra. Det är inte en helt förutsägbar historia, även om de vändningar som dyker upp snarare framkallar höjda ögonbryn än kippande efter andan (vissa detaljer i finalen utmanar dock trovärdighetens gränser). Fint skådespeleri som sagt, särskilt från Liang som får mest att göra. Spök-POV:n funkar förvånansvärt bra, den känns inte alls som en krystad gimmick, snarare som ett välmotiverat berättargrepp. Överhuvudtaget är det en elegant produktion. Den får fullt godkänt av Dr. Runtime också — filmen gör sitt jobb på 85 effektiva minuter.
Filmen spelades in på elva dagar på en enda plats, ett hus i New Jersey. Enligt uppgift var budgeten två miljoner dollar, något den med råge redan tjänat in. Blygsam budget, originalstory, smart produktion, kassasuccé. Så kan man också göra framgångsrik film i Hollywood, även om kolosserna i branschen försöker få oss att tro att det enda som funkar är existerande IP och groteska budgetar som typ närmar sig mindre staters BNP i storlek.
Presence går på bio.
Skärmtid 
Lämna en kommentar