I Mexico City på 1950-talet lever exilamerikanen William Lee (Daniel Craig) ett lite deppigt och ensamt liv. Han driver runt bland stans hak i en evig barrunda, hinkar i sig Dry Martini, tomsnackar med kompisen Joe (Jason Schwartzman) och raggar på unga killar för att fylla tomheten på insidan. När unge exmilitären Eugene Allerton (Drew Starkey) dyker upp i stan blir William förälskad på riktigt, rentav besatt av att få vara nära honom. Men Allerton har damsällskap och är, eller spelar, svåråtkomlig och Lee blir alltmer desperat.
Queer som bygger på William S. Burroughs roman är ett slags fortsättning på Junkie. Jag plöjde båda en varm sommar som ung man, när jag ville bli cool. På svenska hette de Svängd och Tjacket, i tidstypisk och redan då extremt daterad översättning av Einar Heckscher. (”Svängd”?!)
I Junkie är berättarjaget William Lee – Burroughs alter ego – heroinist, i Queer är han ren (nåja) men kärlekstörstande. Att det inte är den mest lättfilmade romanen – väldigt lite händer, i narrativ mening – är inget problem i Luca Guadagninos händer. Filmen är mer av ett tillstånd. Den är inspelad på anrika Cinecittà utanför Rom vilket ger en drömsk och lätt klaustrofobisk studiokänsla. Vi är fångade i en kvalmig, dåsig dag som förbyts i stjärnklar natt i en hallucinatorisk evighetsloop där Lee med svettpärlig överläpp, skrynklig linnekostym och väldigt snygga brillor svävar från bardisk till bardisk i jakt på sex och i bästa fall lite kärlek.
Daniel Craig är strålande som bedagad kåtbock. En störigt snacksugen bullshit artist med en enorm törst efter närhet och ömhet som han har svårt att artikulera. Hans Oscars-snub har många skrivit om; faktum är att Queer inte fick någon kärlek alls av Akademin. Är filmen för queer? För kåt? Den har några rätt grafiska sexscener som jag ändå skulle beskriva som vackra mer än något annat, mycket tack vare den otroliga musiken av Trent Reznor och Atticus Ross. Där kan vi också snacka om snub, de borde haft en nominering – lyssna bara på överjordiska Love Hurts!
Slutet ska förstås inte avslöjas men jag älskar att Guadagnino och manusförfattaren Justin Kuritzkes låtit sig inspireras av Burroughs mer flummiga element. Det höjer filmen ytterligare, från en febrig och melankolisk jakt på kärlek till en gåtfull dröm med något slags ömt avslut. Jag lämnade biografen och kände mig… svängd.
Queer har biopremiär imorgon, 14 mars.
Skärmtid 
Lämna en kommentar