Det ska erkännas att jag inte hade koll på Charlotta Björck förrän hon dök upp i Bäst i test-ensemblen våren 2024. Vid det laget var hon väl mer eller mindre etablerad, men här filmen börjar tidigare. Regissören Ellen Fiske – som tidigare gjort mästerliga dokumentärer som Scheme Birds (med Ellinor Hallin) och senast Leaving Jesus – har följt Charlotta Björck från och med att hon bestämmer sig för att ta det stora steget och säga upp sig från ett fast jobb som nattsköterska och satsa på en heltidskarriär som komiker.
Vi följer henne på provfilmningar, manusgnet, träliga zoom-möten med SVT, mysigt vardagshäng med hennes väldigt stödjande mamma och allmänt harvande för att få vardagen att funka. Inte lätt med två små barn varav ett med särskilda behov och en sambo som får dra ett stort lass själv, genom sammanbitna tänder.
Jag ska bara gråta lite först – titeln är ett citat från Charlotta Björcks mamma, när hon får ett avgörande besked på telefon – är ett diskbänksrealistiskt fly on the wall-porträtt om att försöka följa sina drömmar trots att självtvivlet ibland blir för starkt och livet inte går ihop. Ömsint, närgånget och väldigt relaterbart. Kanske håller det inte för en hel långfilm (om än behagligt kort på 70 minuter, Skärmtid-Martins Dr Runtime skulle nickat gillande!) och jag hade gärna sett mer av Charlotta Björck på scen, inte bara i hemmamiljön. Men jag blev berörd och fällde eventuellt även en tår, så betyget blir en fyra.
Jag ska bara gråta lite först har biopremiär idag, fredag 14 mars.
Skärmtid 
Lämna en kommentar