Tolvåriga Bailey (Nykiya Adams) bor med sin halvbror Hunter och sin pappa Bug (Barry Keoghan) i ett slitet hus i norra Kent. När pappan utan förvarning plockar hem sin nya tjej Peyton och meddelar att de ska gifta sig på lördag lackar Bailey ur och driver iväg utan riktning. Hon träffar Bird (Franz Rogowski), en säregen figur som är på jakt efter sin mamma. Samtidigt har Baileys rätt så nerdekade mamma blivit ihop med ett våldsamt as som är ett direkt hot mot familjen. Och det förhatliga bröllopet närmar sig sakta men säkert.
Det finns massor att älska med Bird. Precis som i mästerverket Fish Tank (2009) är Andrea Arnold fantastisk på att skildra trasslig arbetarklassmiljö och tjuriga tonårstjejer, och är dessutom en fena (badapp!) på att vaska fram nya talanger – precis som Katie Jarvis gjorde en lysande debut i Fish Tank så är blott fjortonåriga Nykiya Adams ett sannskyldigt fynd i sin första filmroll.
Barry Keoghan är naturligtvis strålande som vanligt. Han spelar Bug som en dampig drömmare, en kärleksfull men stökig pappa som var så ung när han fick Bailey att han fortfarande är ett stort barn själv. Och filmmusiken är fenomenal: Fontaines DC, Blur, Sleaford Mods – vars frontman Jason Williams dyker upp i en biroll, i säker stil med rosa Fred Perry-piké och Adidas-sneakers – och nyskrivet ödesmättat knaster av Burial. Plus en oförglömlig dansscen till en viss svensk musikexport som inte ska avslöjas här!
Men jag är väldigt kluven till Bird-figuren, detta mystiskt fåordiga mansbarn. Fint spelad av Rogowski, men jag är inte såld på själva idén eller filmens avstickare till, ska vi säga magisk realism. Arnold hade inte behövt använda dylik special sauce, filmen hade fungerat alldeles förträffligt ändå.
Men det är en smaksak – Bird är fortfarande en tonsäker, välspelad, rå men ömsint coming of age-pärla med ett soundtrack att dö för.
Bird har biopremiär fredag 28 mars.
Skärmtid 
Lämna en kommentar