Pansy Deacon (Marianne Jean-Baptiste) är arg. Fruktansvärt arg. Hela tiden. Hon fräser åt grannarna, är obeskrivligt taskig mot tjejen i kassan på snabbköpet, skäller på alla i hennes väg. Hennes man rörmokaren är försagd, stum, låter henne hållas med uppgiven blick. Hennes son har blivit en överviktig hemmasittare som slutat gå till skolan och mest sitter i sitt pojkrummet och spelar datorspel och smygsnaskar på godis. Famljemiddagarna avnjuts i spänd tystnad, vad som helst kan dra igång Pansy i ännu en lång och bitter tirad mot allt som är fel på samhället och framförallt på andra människor. Kontrasten kunde inte vara större till hennes lillasyster Chantelle (Michelle Austin), en varm, rolig och levnadsglad snackepåse som jobbar som frisör och har två urgulliga vuxna döttrar som inget hellre vill än att Pansy ska bli glad igen.
Varför är Pansy så arg? Det är frågan som sysselsätter en under lång tid i Hard Truths. Det påminner en del om en av Mike Leighs tidigare filmer, Happy-Go-Lucky från 2008. Pansy skulle kunna vara ett andligt syskon till Eddie Marsans Scott, den nästan ofattbart bittre körläraren som tar sig an lika frejdiga Poppy (Sally Hawkins i en underbar roll). Även där tar det lång tid innan vi förstår var smärtpunkterna finns. Mike Leigh drar ut på det! Scenerna när Pansy härjar och skäller och fräser är ibland nästan olidliga. Man tycker synd om alla de stackare som utsätts för allt hennes ovett. Men samtidigt förstår man att det finns en järnhårt slagen knut inuti henne. Finns det någon som kan knyta upp den? Eller bara lossa på den lite?
Mariann-Jean Baptiste fick ju sitt stora genombrott i Leighs Hemligheter och lögner (1996) och nu nästan trettio år senare jobbar de tillsammans igen. Vilket mästarmöte! Det spelar ingen roll vilken miljö Leigh rör sig i, han skildrar den med absolut tonträff. Den här gången ett kollektiv med svarta London-kvinnor med rötter i Karibien. Vid 82 år fyllda är han fortfarande en mästare. Han har använt samma metod som vanligt, att repetera och diskutera och mejsla fram rollerna med hela casten, och som vanligt ger det total jackpot i gestaltning och känsla.
Men den här filmen tillhör utan tvekan Marianne Jean-Baptiste. Hon är helt fenomenal som Pansy. Jag tror få skådisar hade vågat göra henne så svår att tycka om. Pansy är så fruktansvärt plågad och bitter att man nästan inte orkar titta. En helt otrolig rollprestation. Att få följa med henne hela vägen till slutet, och kanske en gnutta ljus, är en ynnest. Hard Truths är ett krävande mästerverk.
Hard Truths har biopremiär idag fredag 11 april.
Skärmtid 
Lämna en kommentar