Skärmtids favorit bland strömningstjänster, SVT Play, fortsätter att imponera med sina noggrant sammanställda filmpaket — nu senast ”5 x Luis Buñuel”, fem långfilmer av den spanskfödda världsmedborgaren vars karriär inleddes med surrealistisk experimentfilm tillsammans med Jean Epstein och Salvador Dalí på 1920-talet och avslutades med en serie sylvassa skärskådningar av samtidens borgarklass nästan femtio år senare. Det är dessa skildringar, fyra av fem gjorda i samarbete med den franske manusförfattaren Jean-Claude Carrière, som står i fokus på SVT Play:
Belle de jour (Dagfjärilen, 1967) — förmögna hemmafrun Catherine Deneuve har BDSM-fantasier och lever dubbelliv som prostituerad samtidigt som relationen med maken är frostig; Buñuel ansåg att Deneuve var helt fel för huvudrollen och tyckte han blivit påtvingad henne av sin producent, men tji fick han — filmen blev karriärens största kassaframgång och är troligen hans mest kända jämte Den andalusiska hunden (1929)
Tristana (1970) — den unga Tristana (Deneuve igen) lever i Toledo på 1920-talet, blir föräldralös och hamnar ur askan i elden när hon flyttar in hos en åldrande adelsman som snart visar sig vara a total perv; detta var tänkt att bli Buñuels triumfartade återkomst till Spanien efter en lång exil i Mexiko, men det blev en plågad produktion, inte minst på grund av den spanska fascistregimens censur, och än en gång fick Buñuel använda skådespelare han inte själv valt — de franska producenterna ville upprepa Belle de jour-succén med Deneuve, och de italienska insisterade på hunken Franco Nero i rollen som Tristanas kärleksintresse
Le charme discret de la bourgeoisie (Borgarklassens diskreta charm, 1972) — filmen vars titel är användbar i konversationer än idag är ett surrealistiskt drama om en samling vänner som träffas för att äta middag men aldrig kommer till skott; ses med fördel ihop med tematiskt besläktade El ángel exterminador (Mordängeln, 1962), som handlar om ett middagssällskap som tycks oförmögna att lämna en tillställning
Le fantôme de la liberté (Frihetens fantom, 1974) — Buñuels ”mest surrealistiska film”, enligt honom själv, består av tolv disparata vinjetter som utspelas såväl på Napoleons tid som i nutid och länkas samman på ett sätt som snarast påminner om hur Monty Python (och senare Mr. Show) flätade ihop sina sketcher
Cet obscur objet du désir (Begärets dunkla mål, 1977) (bilden ovan) — Buñuels sista film var den fjärde han gjorde med Fernando Rey i en bärande roll, här spelar Rey en äldre man som ser tillbaka på sitt liv och minns sin stora kärlek, den ljuva Conchita, som växelvis spelas av Carole Bouquet och Ángela Molina — ibland i samma scen! — en nödlösning efter strul med Maria Schneider som först skulle gestalta Conchita, men ett grepp som för många blivit det mest minnesvärda med filmen
Samtliga filmer kan ses på SVT Play till och med den 4 maj. Ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med ett rikt och mångfacetterat konstnärsskap! Vid mersmak, gå gärna vidare till Buñuels surrealistiska rötter — Den andalusiska hunden, L’Âge d’Or (Guldåldern, 1930) — och möt honom sedan i mitten av karriären med några av de mexikanska produktionerna, kanske främst Los Olvidados (Gatans desperados, 1950).
Skärmtid 
Lämna en kommentar