Ennui. Det är vad Yelena Belova (Florence Pugh) känner i början av Thunderbolts när hon suckande går runt och expedierar underhuggare i ett labb, på det klassiskt Marvelska PG13-sättet – rått och brutalt men helt blodfritt. Håhåjaja, nu kommer det här att hända, sen kommer han där och försöker döda mig, vartenda steg går att förutsäga, tänker hon trött i sin inre monolog. Det är nästan lika självreflekterade som Deadpool – minus runkskämten och Ryan Reynolds självgodhet – och det är omöjligt att inte se det här som en metakommentar på hela superhjälte-tröttman. Inte minst efter lama Captain America: Brave New World.
Att Thunderbolts vågar vara så kaxig beror nog på att filmen faktiskt HAR något nytt att ge. (”Nytt” åtminstone inom ramen för de senaste årens radda med klena MCU-filmer.) Men det dröjer lite. Efter en tröttsam inledning där diverse leftover-figurer från tidigare filmer och Disney plus-serier som jag glömt tjafsar om vem som ska döda vem inser de att de är brickor i ett spel iscensatt av den intrigerande Valentina Allegra de Fontaine (Julia Louis-Dreyfus som har kul med sin roll och förtjänar det). Den enda i rummet som inte är nåt slags superhjälte är Bob, spelad av Lewis Pullman som är så lik sin pappa Bill i unga år att det är kusligt. Bob är förstås ingen vanlis; det visar sig att han är central för handlingen. Och då tar filmen fart.
Mer ska inte avslöjas mer än att Thunderbolts är en positiv överraskning. Den är bitvis rolig, och den har ersatt det sedvanliga hotet från yttre rymden eller ondskefulla CGI-kreatuer – här kommer fienden inifrån, i form av depression och självmordstankar. Och det enda som hjälper är empati, medmänsklighet, värme och en kram. Ett nytt Emo-Avengers med lite mer trasiga hjältar är fött, och det är faktiskt väldigt fint. Men det hade inte funkat utan Florence Pugh, som klarar allt, till och med ingjuta liv och äkta känslor i en Marvel-film. Kanske finns det hopp för Marvel, mitt i ennuin?
Thunderbolts går på bio nu.
Skärmtid 
Lämna en kommentar