Jag fattar att man köpte pitchen för Death of a Unicorn. Jag kan nästan höra den framför mig: ”Ta det gulligaste sagodjuret någonsin och gör det till ett blodtörstigt monster som slaktar de rika som vill tjäna pengar på dess magiska krafter.”
Det är ju kul! Men varför blev filmen då så misslyckad? Jo, för man har inte kunnat bestämma sig för vad den är.
Är det en svart komedi? Är det en tarmsplatterfilm? Fantasyfilm? Skräckfilm? Tårdrypande drama med mamma-som-är-död (alltid dessa döda mammor!!)- och nu-måste-dotter-och-far-hitta-tillbaka-till-varandra?
Nu blev Death of a Unicorn allt detta och ingenting fungerar riktigt. Jag skrattade en gång, när pappan Elliot (Paul Rudd) ombads sätta sig ner och han bara hittade en liten pall. Roligt! Jag spratt till några gånger av chockeffekt, men var aldrig rädd.
Jag satt helt enkelt mest uttråkad och lite äcklad av den alldeles för långa filmen, trots en otrolig cast som halvhjärtat kämpade på med ett hoppigt manus och spel mot fula CGI-hästar med huggtänder och hov-klo, som mest såg ut att vara hittad i papperskorgen från Jurassic Park-filmerna.
Nej A24, allt ni rör blir inte guld. Men pluspoäng för skoj idé.
Death of a Unicorn har biopremiär i morgon, 9 maj.
Skärmtid 
Lämna en kommentar