Vi är framme vid sjätte avsnittet av The Last of Us, till allas glädje ett specialavsnitt. Ida och Per har snyftat sig genom det och här pratar vi av oss!
Spoilers för The Last of Us säsong 2 avsnitt 6.
Ida: Herregud vilken hjärtekrossfest! Jag suckade avgrundsdjupa vemodssuckar genom hela avsnittet. Som var otroligt bra för övrigt. Det är samtidigt lite plågsamt – det visar att serien bara inte är lika bra utan Ellies och Joels relation. (PS såg du i första scenen, kameran som panorerade över A-ha-kassettbandet! Så fin liten callback till när Ellie sjöng Take On Me.)
Per: Ja milda makter vilket fint och sorgligt avsnitt! Japp, såg kassettbandet, fint! Och JA – om det här var det sista avsnittet med Joel (vilket känns ganska troligt) så känns det redan tomt. Det blev tyvärr så OERHÖRT tydligt att det inte är samma grej utan deras dynamik. Dina levererar helt enkelt… Men jag är trots allt hoppfull inför kommande avsnitt, förhoppningsvis gräver de djupare i Abby vilket kan bli… kul är väl fel ord. Men intressant.
Ida: Det är egentligen inte Dinas fel, men deras förhållande är dels inte så spännande – det gick för lätt – dels har det inte hållit på att byggas upp i en hel säsong innan. Så undra på att man inte är så investerad. Ska vi börja i tur och ordning med alla födelsedagar?
Per: Jag tycker vi börjar ännu tidigare, i prologen! Här fick vi möta Joels och Tommys pappa i en helt nyskriven scen som inte är med i spelet. Kort och effektiv och sa mycket om hur Joel blev som han blev – och så fint de knöt ihop det med slutscenen.
Ida: Aha, så du gillade det… Jag tyckte den scenen var helt onödig?! Det sa mig inte alls nåt om att han blev som han blev. Det har jag alltid tänkt är på grund av hans dödade dotter. ”Do better” vad är det för visdomsord? Vad säger det någon? Okej liksom ”tack” för meningslöst råd?!
Per: Haha! Jag vill inte dra könskortet men det här med försagda fäder i fiktion, det är lite speciellt när man är kille… Men *snyft, harkel* tillbaka till födelsedagarna, det här avsnittet var ju ett pärlband av flashbacks, rena Pedro Pascal-festivalen. Till att börja med Ellies 15-årsdag, då den skapligt händige Joel byggde en gitarr.
Ida: Var det ett lårben som Joel fick från mannen i baren? Av en människa? Som han satte in i Ellies gitarr?!
Per: Oklart! Mycket möjligt, han bytte ju till sig den av Seth, som inte är Guds bästa barn… På The Last of Us-wikin står det bara ”He heads to his home workshop with a piece of bone that Seth gave him”. Undermålig info! Men en underbar scen för övrigt. Vilken otrolig kärleksförklaring från Joel! Här sjunger han ju också Pearl Jam-låten Future Days för henne, den hon börjar nynna på inne i teatern i förra avsnittet. Men hon pallade inte sjunga vidare. Nu förstår vi varför.
Ida: Ahaaaaaa var det den låten han sjöng. Men gud jag DÖR vad vemodigt och hjärtekrossande. Fan Joel älskade verkligen henne helt sjukt sjukt mycket! Snyft. Förlåt men hur fint att få höra Pedro Pascal sjunga. En känslosam sång. Önskar han skulle sjunga känslosamt för mig. Jag och resten av mänskligheten. *host harkel* Okej sluta dregla över Pedro och tillbaka till födelsedagarna. Jag älskade den här underbara rymdresepresenten på 16-årsdagen. Fy fan hur Joel bara strålade när han såg hur lycklig han gjorde Ellie.
Per: Den vackraste och mest ömsinta sekvensen i spelet och även här! Älskade den också. En sån värme mellan dem. Och inte en onödig replik.
Ida: En så fantastisk fint gjord scen. Ljuset, ljuden, vi fick verkligen se Ellie resa i fantasin…
Per: Storartat. Men sen var det slut på barndomen! Nästa flashback är 17-årsdagen. Stackars Joel vill bara överraska sin gulliga lilla tjej med tårta men ertappar Ellie med både knark, ostädat rum och hångel… med en TJEJ!
Ida: Klantarsel-Joel! Här var han verkligen en riktigt fumlig pappa. ”Experimentera med tjejer” åååh så dumt.
Per: Ja, osmidigt var bara förnamnet. Men man får tänka på att han aldrig fick uppleva de jobbiga tonåren med sin riktiga dotter Sarah, hon är för evigt tolv år i hans hjärta. Så Joel är fast i ett nostalgi-limbo, stackarn. I det här avsnittet fick vi – äntligen – också möta Eugene! Gails man som det bara teasats om tidigare. Spelad av birollsmäster Joeypants aka Joe Pantoliano från Sopranos, The Matrix, The Fugitive och hundra andra filmer. Han var (som vanligt) svinbra och det var kul att se honom såhär dämpad – han får ju ofta spela ettrig snackpåse – och även flintis, utan nån hemsk toupé som de ofta sätter på honom. Det var fint!
Ida: Ja gud vad man kände igen honom! Sen var det dags för traumat… Måste verkligen säga att man ser lite först nu hur extremt noggrant serieskaparna tänkt med den här säsongen. Så otroligt skickligt planerat och uppbyggt med vad som hände i början av säsongen, frågan om vad som hände med Ellie och Joel på nyår, klyftan mellan dem… Ingen gjorde ju rätt här. Inte Joel men inte Ellie heller, Ellie borde ha fattat att Joel inte kunde ta chansen att låta en biten Eugene närma sig byn. Men Joel skulle bara stått fast vid det. ”Jag är ledsen kiddo, det går bara inte. För allas skull.” LJUG INTE FÖR FARAO! Det var ju verkligen det som sänkte alltihop. Och sedan fortsätta att TOKLJUGA för Gail?! Åh så smärtsamt det var när Ellie fick nog och sa sanningen! Jag läste om den scenen förresten, de fick det inte riktigt att funka, men så gjorde de en tagning där Joel blir slagen – och han backar inte. Och den blev det.
Per: Ja, plågsam scen. Att i realtid se hur muren byggdes upp mellan Ellie och Joel, det var smärtsamt.
Ida: Sedan, aaaaah det var så snyggt. Vi är där på nyårsafton igen. Joels perspektiv. Han är så jäkla sorgsen! Men fint att han fick höra att han var ”familj” i alla fall så han inte var så sjukt ensam. Så sitter han där på verandan. Och hittills har man ju (vi som inte spelat) trott att Ellie bara går förbi honom. MEN HON GICK TILLBAKA! Och äntligen pratar de om det. Och man fattar ju henne till viss del – alla som dött under färden, allt var till ingen nytta. Men samtidigt: hon är 19 år? Skulle man inte vara jäkligt glad över att man fick leva – särskilt när man har det förhållandevis nice i Jackson?
Per: Håller med! Men samtidigt är hon väl i den åldern då man börjar ha existentiell angst och tonårsgrubbel över meningen med livet. Hade hon på riktigt hellre föredragit att ge sitt liv för att – kanske – rädda fler liv? Det hon är mest arg över är väl att hon fråntogs valet. Det var en otrolig scen och Pedro var fantastisk. Jag grät en lång stund efteråt.
Ida: Jag tyckte det här var säsongens bästa avsnitt. Vågar jag ge en femma?! Folk är så snåla med femmor, som att det måste vara det bästa de sett i sitt liv. Men jag kan inte se hur det här avsnittet hade kunnat göras bättre. Genier. FEM krossade Joelhjärtan!
Per: Hell yeah, FEM hemsnickrade Joel-gitarrer från mig också!
VECKANS THAT GUY
Ida och Per: Joey Pantoliano! Vila i frid, Eugene.
The Last of Us finns på Max. Nya avsnitt släpps på måndagar.
Skärmtid 
Lämna en kommentar