Sista (?) Mission: Impossible är ett rörigt men mysigt kärleksbrev till hela sviten

Jag är kanske fel person att recensera en ny Mission: Impossible-film. Jag älskar den här sviten till döds. De har med åren blivit snuttefiltar som jag slår på då och då. Hur många gånger kan man se inledningen på Ghost Protocol med ryska fängelset och Bogdan? Eller sekvensen på operan i Wien från Rogue Nation? Hur många gånger som helst. I höstas när jag hamnade i en livskris såg jag om alla filmerna (utom den usla tvåan såklart) igen flera gånger och de funkar otroligt bra som terapi. Det är så oerhört mysigt att hänga Ethan och Benji och Luther och hela det väloljade Mission:Impossible-maskineriet och jag skulle gärna se en ny film vart tredje år tills Tom Cruise dör i tjänsten. Jag förlåter de här filmerna allt! Till och med seriens hittills lökigaste bad guy, den allvetande AI-skärmsläckaren The Entity och dess fjantige apostel Gabriel, som båda introducerades i förra filmen och nu måste bekämpas för gott, annars är det kört för oss alla.

Stakes is high nämligen i Final Reckoning! The Entity får Joshua i WarGames att framstå som en fumlig prao. Entiteten kan enkelt jacka in i världens alla kärnvapenarsenaler för att starta tredje världskriget, och det är bara en man som kan stoppa detta: Tom Cruise. Första timmen av filmen är ett ”lite” rörigt sammelsurium av exposition, flashbacks till förra filmen, callbacks till samtliga tidigare Mission-filmer, pepprat med ett lätt enerverande tjat om att Mycket Står På Spel. Sen plötsligt startar tre actionscener samtidigt och McQ-briljansen kickar in. Då mår man!

Det är svårt att bena ut hur mycket av den här rörigheten i första delen som kommer sig av McQuarries och Cruises patenterade sätt att skriva manus under filmens gång och anpassningar till att förra filmen Dead Reckoning floppade, och hur mycket av plotten som var tanken från början. Varför ligger en rollfigur plötsligt på sjukhus utan förklaring? Varför slänger man in en sjukt krystad twist där en birollsfigur plötsligt kopplas ihop med en tidigare nyckelperson i sviten? Det finns frågor efteråt. Men det finns också mycket att njuta av, som en vansinnigt spännande, helt dialogbefriad undervattenssekvens som påminner om Alien, och en rollfigur från ettan som får göra en tillfredsställande comeback.

Final Reckoning är inte den bästa filmen i sviten – det är fortfarande Rogue Nation  – men den levererar på så många plan: Cruise är pigg för sin ålder, det stillsamt dråpliga gruppsvänget finns där, några actionscener är episka. Det räcker för mig och jag längtar redan efter att se om den. Många gånger.

Mission: Impossible – The Final Reckoning går på bio nu.