Jag lovar att det kommer en recension snart här i texten men först måste vi gå genom Karate Kid-världen.
Först: jag älskar den första filmen som kom 1984! Faktiskt helt enormt bra, och ännu bättre när jag såg om den som vuxen! Jag mindes den som en ganska romantisk film som handlade om att slåss bra, wax on wax off och tranan-sparken som vi barn tränade på men aldrig fattade hur den funkade – vadå hur skulle man kunna göra den med brutet ben? Men Karate Kid handlar ju om klass: klassmotsättningar och klasskamp.
Daniel är nyinflyttad med sin ensamstående mamma i LA:s fattigare kvarter. Hon har fått nytt servitrisjobb (som hon eventuellt får sparken från men låtsas som ingenting för Daniel – socialrealism!). Daniel blir också riktigt hårt mobbad av de rika snubbarna på skolan. Han träffar Mr Miyagi som bestämmer sig för att hjälpa Daniel-san, både som fadersgestalt, mentor och karatelärare. Filmen fick en uppföljare som utspelar sig i Japan – riktigt fin den med! Karate Kid 3 är dock gräslig och fullständigt otittbar.
Så kom helt oväntat spinoffserien Cobra Kai 2018 och jag kan malligt säga att jag faktiskt såg den från början, när den bara gick på YouTube som då gjorde ett försök att bli en kanal med riktiga tv-serier. Jag blev helt fast på en gång, tecknade prenumeration och plöjde med glädje denna pärla! Framtiden såg osäker ut för serien men Netflix plockade upp den och det blev startskottet för en megasuccé som varat i sex säsonger.
Serien utspelar sig 34 år efter händelserna i första filmen. Genidraget var att låta filmens skurk – Johnny Lawrence – nu vara lika mycket huvudperson som den nu vuxne Daniel. Och nu är det Johnny som är underdogen kämpandes med problem med så väl humöret som med sin son med exet och pengar. Men han är en originell karaktär och extremt älskvärd, William Zabka gör honom så sjukt bra! Stor humor och värme – utan honom hade serien aldrig lyckats. Daniel är däremot en tönt och framgångsrik bilförsäljare som använder sin före detta karatekarriär för att kränga bilar (”we chop the competition!”), är välbärgad och lyckligt gift. Så har vi ett gäng ungdomar också som ska tränas av än Daniel, än av Johnny, och i princip varenda liten biroll från filmerna får komma tillbaka.
Bäst: att Johnny träffar sitt gamla gäng, kända som riktigt vidriga typer – och de är de goaste finaste snubbarna man kan tänka sig som verkligen inte ser tillbaka med nostalgi på sin tid i Cobra Kai med sin sadistiska och 80-talskrullhårige Sensei (som kommer tillbaka som skurk!).
Nu är Cobra Kai slut, och även om den behöll charmen gick den lite på tomgång de sista säsongerna. Men skam den som ger sig! Här finns mer att plocka… 2010 kom nämligen en ANNAN Karate Kid, en robot – The Karate Kid (lägg märke till lilla ”the”:et). Nepobaby Jaden Smith spelar här en amerikansk kille som flyttar till Kina och måste lära sig… inte karate, utan Kung Fu. Av självaste Jackie Chan!
Har ni hängt med hittills? För nu är vi framme vid dagens film, bioaktuella Karate Kid Legends. Och ja, det krävde hela den här jättelånga bakgrunden! För här bakas allt ihop. Karate Kid: Legends är den sjätte filmen i den klassiska Karate Kid-serien och har precis haft biopremiär. Filmen förenar karaktärer från både originalfilmerna (man till och med återanvänder en scen från Karate Kid 2) och 2010 års reboot, och bygger vidare på händelserna från Cobra Kai. Låter det snurrigt? Förstår det.
Efter en familjetragedi tvingas den unga kung fu-talangen Li Fong (Ben Wang) lämna sitt hem i Peking och flytta till (ett urmysigt skildrat) New York med sin mamma. Nu ska Li anpassa sig till sin omgivning och undvika bråk, men dras SÅ KLART snart in i en lokal karatekonflikt efter att ha blivit attackerad av Connor Day, en parodiskt dolsk och elak blängande karatemästare från en närliggande dojo (komplett med ond sensei)…
Det är ärligt talat ganska luddigt varför Li sedan måste delta i den tydligen legendariska karate-turneringen The Five Boroughs men, nu letar vi inte logik. Han får vägledning av sin tidigare kung fu-lärare Mr. Han (Jackie Chan) och den legendariske Daniel LaRusso (Ralph Macchio), vilket leder till en sammansmältning av kung fu och karate i hans träning inför den avgörande striden! Och Li måste så klart fejsa ett tidigare trauma för att kunna vinna. Ja, och så slänger vi in en tjej, och hennes hunkiga pappa, en före detta proffsboxare med pengaskuldtrubbel som spelas av en svinhet Joshua Jackson. Något för alla i den här filmen alltså!
Jag (Ida) såg filmen ihop med Per – vad säger du?
Per: Först av allt, tack för bakgrundsinfo! Som alla barn födda på 1970-talet har jag givetvis sett (och älskat) första Karate Kid, och jag vill också minnas att jag såg tvåan på bio, den där Daniel och Mr. Myiagi reser till Okinawa och måste bekämpa en ond katpitalist, ”wax on, wax off” är utbytt mot Mr. Miyagis chica lilla handtrumma, och Daniel blir kär i söta Yukiko. Men sen har jag bara nosat på Cobra Kai, såg första avsnittet och impades av hur smart de vände på förväntningarna, men inte sett mer. Karate Kid: Legends blir rikare med bakgrunden men den funkar att se ändå. Jag gillade den skarpt! Det är i grunden en ungdomsfilm, snällisarna är supersnälla och ondingarna är nästan komiskt elaka. Li blir kär i fräsiga tjejen Mia som jobbar på sin pappas mysiga pizzeria. Pappan spelas av Joshua Jackson – jag håller med, han blir bara hetare med åren och har samma poise som Clooney i sin prime! – som hamnar i trångmål med några oklara skummisar och måste få fram pengar, snabbt. Undrar om Lin kan hjälpa till?
Det här är inte en film med undertext eller överraskningar – man vet exakt vad som ska hända hela tiden. Men det gör inget eftersom den är så charmig. Ben Wang är ett fynd i huvudrollen och det bjuds på mysigt gnabb mellan Jackie Chan och Ralph Macchio. Kung fu-scenerna är välkoreograferade, här bjuds (såklart) på en uppdaterad Tranan kallad Dragon Kick, och om det ofta är ganska oklart om det verkligen är Chan och Macchio som slåss eller deras stuntmän må det vara förlåtet, de är inte purunga längre. Jag ger den en glad trea!
Ida: Jag tyckte faktiskt också att den var mysig! Om jag var tonåring och skulle ha ett fredagsmys tror jag den här skulle sitta fint. Jag blev väldigt förtjust i filmens soliga och roliga New York, väldigt bra locations, och kostym var också toppen: vi noterade båda Jackie Chans fräsiga träningsoverall och de uppdaterade karatedräkterna.
Sedan kan jag ändå sakna filmernas problematik – Li är så självsäker, med rik högstatusmamma, raggar upp ny kompis och gullig tjej direkt och har egentligen inga jätteproblem. Sedan var filmen lite bananas, hmmm tråden med proffsboxning och riggade matcher vet jag inte var den kom från, ett övergivet manusutkast? Ett försök att sätta originell spinn!
Men det blir en trea från mig med – och rekommenderar starkt en omtitt av Karate Kid och att se Cobra Kai om man missat den!
Karate Kid: Legends har biopremiär idag.
Skärmtid 
Lämna en kommentar