Efter en helt enastående andra säsong, där varje avsnitt var som en egen liten vacker novellfilm, var säsong 3 av The Bear… inte en besvikelse men inte lika stark (förutom varje scen med gudomliga Olivia Colman). Men när nu säsong 4 kom igång kände jag hur mycket jag saknat Carmy, Richie, Sydney och de andra prat- och tjatglada tokstollarna i och omkring den stökiga och ambitiösa restaurangen i Chicago.
När man tittar på The Bear inser man verkligen hur bra det kan bli när någon har en stark vision – och tillåts genomföra den in i minsta detalj tillsammans med proffs. The Bear-världen är verkligen väldigt, väldigt speciell. Allt är så genomtänkt. Någon måste ha plitat ner långa, långa bakgrundshistorier för att få varenda person kännas så verklig. Från Carmys tatueringar (som målas på inför varje inspelning) till klippningen som är så oerhört viktig i den här serien.
Något jag tänkte lite speciellt på den här säsongen är det otroliga ljussättningen. Titta bara på första avsnittets inledningsscen! Carmy och Mike i en tillbakablick står hemma i köket och pratar. Carmy rör i en tomatsås. Solen skiner lite halvt in genom fönstret och får brödernas ansikte att vara ett helt skådespel i skugga och ljus som spelar över deras ansiktsuttryck. Ahh mästerligt!
Nu har jag sett fem avsnitt. Favoriten hittills är kanske Syds avsnitt när hon ska fläta om håret, och hon hänger med sitt tonåriga kusinbarn, samtidigt som hon våndas över om hon ska stanna på The Bear eller börja på den nya flådiga restaurangen. Ja ja visst kan man säga att det är samma gamla problem hon ältat länge nu. Och visst kan man kanske säga så om flera av problemen i säsongen – varför är det så svårt med Claire?!
Men det struntar jag i. Jag är så glad att vara i The Bear-världen igen!
Per: Hoppar in här bara för att inflika att jag håller med om allt som Ida skriver, det är en urstark säsongsinledning! Har bara sett avsnitt 1-2 än så länge men älskar gimmicken med The Computers stora digitalklocka som skoningslöst räknar ner dagarna, minutrarna och sekunderna till konkurs – en lika bra tempohöjare som nedräkningen till öppningskvällen i den mästerliga andra sessen. Och precis som tidigare är musikläggningen makalös. Jag satt och shazamade som en dåre! (Jo, jag vet att allt finns listat på www men vill inte bli spoilad.) Bara i de första två avsnitten: Tangerine Dreams filmmusik till Michael Manns Thief, musik från Viscontis Rocco och hans bröder, svinbra låtar med Dylan, Pretenders och Bryan Ferry som jag inte hade koll på. Och Life’s What You Make It med Talk Talk! Herregud vilken fest.
The Bear streamas på Max.
Skärmtid 
Lämna en kommentar