Säsong 1 av doku-serien Light & Magic från 2022 (Disney+) följde de första tjugo åren för specialeffektsmästarna Industrial Light & Magic, med fokus på Stjärnornas krig-filmerna. En extremt fascinerande inblick i modellbygge och uppfinningsrikedom och en fin historik över visuella effekter på film överlag, eftersom nördarna som byggde upp ILM förstås var stora fans av Willis O’Brien, Ray Harryhausen och de andra pionjärerna. Och, trots att det här är ett inhouse-projekt producerat av Lucasfilm, förvånansvärt ärlig och inte så smetigt hyllande som det brukar vara.
Nu (eller ja i april men jag hade missat det tills nu) är andra säsongen här. Gamle ILM:aren Joe Johnston har tagit över efter Lawrence Kasdan som regissör och serien startar kring 1995 när arbetet med The Phantom Menace drar igång och fokus definitivt flyttar från modellbygge och miniatyrer till datoranimation. Det är fortfarande fängslande men på ett annat sätt. Första sessen var taktil och mysig, när vi fick vara med i rummet då Phil Tippett och de andra skäggen satt och pillade med AT-AT walkers och fjärrstyrde kameraåkningar över en miniversion av Dödsstjärnan. Andra säsongen handlar om skiftet till CGI och det är helt enkelt inte särskilt kul att se folk sitta vid fula monitorer och lägga ut texten om vektorer och partikeleffekter.
Det som däremot är spännande är partiet om The Phantom Menace. Hur hela det massiva teamet jobbade som svin för att hinna till deadline och den otroliga euforin när de fick se den färdiga filmen – och sen kallduschen när kritikerna och edgelords på tidiga, fula hemsidor på internet sågade filmen i allmänhet och Jar Jar Binks i synnerhet. Hur Ahmed Best (som spelade Jar Jar) övervägde att ta sitt eget liv när det kändes som om hela världen hatade honom. (Här fick jag dåligt samvete i efterskott för att jag också varit en av hatarna. Jag menar, filmen är fortfarande ett missfoster men tufft för Best som verkar vara en hyvens kille.) Och partiet om pod-racet, den enda sekvensen i filmen som funkade redan då och som fortfarande ser rätt bra ut, är inspirerat, med imponerande modellbyggen.
Mest intressant av allt är ändå George Lucas – och hans ledarstil. Han är mer närvarande i den här säsongen eftersom han ju envisades med att själv regissera alla tre prequel-filmerna. Ständigt iklädd jeans och rutig skjorta instoppad i byxorna går han runt och mumlar och pekar på saker medan minionerna på ILM nervöst svassar runt honom och försöker förstå vad han menar. Hans ständiga modus operandi: att säga något ytterst vagt om vad han vill ha, lämna rummet och låta ILM:arna testa sig fram, för att komma tillbaka några veckor senare och humma och säga ”kan du göra öronen lite hårigare” och sen gå därifrån igen. Eller, om han var nöjd, på sin höjd muttra ”looks good” och sen gå därifrån medan underhuggarna jublar inombords över de små smulor av uppskattning de fick efter hundratals timmar av slit.
Lucas har med andra ord två av de främsta egenskaperna hos en dålig chef: otydlighet och oförmåga att ge positiv feedback. Istället pratar han i de nygjorda intervjuerna – där han också blir klart defensiv när Jar Jar kommer på tal – om att rädsla och ångest är ”unfortunate” men ändå viktiga för att slutresultatet ska bli bra. Klart jag fattar att filmarbetare på den här elitnivån förväntas leverera under stor press och att alla ILM:are var arbetsnarkomaner som hade fått drömjobbet, men jag blev ändå lite ledsen. Rob Coleman, Doug Chiang och de andra som intervjuas här är ju nördar och snällisar som förtjänade bättre. Hyfsat cold take att George Lucas verkar vara en riktigt oskön typ men det här var om inte annat en påminnelse.
Men men – oaktat George Lucas brister som arbetsledare och de eventuella trauman vissa scener kan trigga hos någon som haft dåliga chefer är Light & Magic obligatorisk tittning för alla som är intresserade av visuella effekter och/eller Star Wars, i synnerhet första säsongen som är en total stop motion-fest.
Light & Magic finns på Disney+.
Skärmtid 
Lämna en kommentar