I en tid då de tunga strömningsjättarnas intresse för stand-up comedy verkar begränsas till att överösa transfobiska, sura föredettingar med alla pengar i världen i utbyte mot några timmars lättglömda gubbrants, är det inte konstigt att många komiker bestämmer sig för — eller helt enkelt tvingas — att producera och publicera sina egna humorspecialer. Ibland i samarbete med någon obskyr, halvny tjänst som heter typ ”bliiø” (och som egentligen ägs av Paramount+ och som eventuellt överlever aktuellt räkenskapsår innan den läggs ner), men lika ofta på egen hand. Om man ändå inte tjänar några pengar på sin special kan man ju åtminstone behålla kontrollen över den. Och se till att den kan ses av så många som möjligt.

På detta vis blir ståuppshowerna mer än någonsin tidigare rena marknadsföringsprodukter, i likhet med den nu obligatoriska podcasten som man hämtar ut rättigheterna till samtidigt som man utrustas med humorleg och mikrofon när man registrerar sig hos Komedimyndigheten (eller hur det nu funkar i humorvärlden).

Allra bäst, för oss konsumenter, är såklart när komikerna släpper sina humortimmar gratis på YouTube, så verkligen alla kan se dem. Här kommer därför tips på tre ganska nya ståuppspecialer som allihop kan avnjutas på Tuben. De är jävligt roliga alla tre, men på helt olika sätt — och då ska man komma ihåg att jag i princip inte tycker något är roligt. Fråga vem som helst!

James Adomian — Path of Most Resistance

För mig är James Adomian lika mycket en improvisations- och sketchkomiker som ståuppare — första gången jag stötte på honom var för drygt 15 år sedan, på gamla Comedy Death-Ray, numera Comedy Bang! Bang!, där han gjorde mästerliga men obskyra imitationer av Marc Maron, Paul Giamatti och Alan Rickman (och då mer specifikt Rickman som sheriffen i Nottingham i Robin Hood: Prince of Thieves). Vad är det här för galning, undrade jag då. Sedan dess har han gått från klarhet till klarhet — men nu för tiden dyker han upp allt mer sällan i poddsammanhang.

Träffsäkra imitationer är långt ifrån Adomians enda talang, men de har onekligen lett till några av hans mest uppmärksammade uppdrag. Hans ”Bernie Sanders” åkte på en fantastiskt underhållande turné med Anthony Atamanuiks Donald Trump i samband med valrörelsen 2016 och gjorde även gästspel i Atamanuiks briljanta men djupt deprimerande satirshow The President Show, gjord under Trumps första mandatperiod. På senare tid har Adomian även gestaltat Elon Musk, bland annat under en på alla sätt gränslös liveshow på South by Southwest.

Politiken har även sin plats i Adomians nya special Path of Most Resistance, men den står inte lika mycket i centrum som den gjort i andra sammanhang de senaste åren. Det är en livlig timme, där Adomians campiga, teatrala sida får ganska stort utrymme — helt berättigat — och under vilken han avhandlar allt från sina armeniska rötter och stand-up evergreens som resebestyr, till livet som en 43-årig power bottom. Som tidigare är Adomians röst hans främsta vapen, men han använder den smart — vi serveras en kavalkad av karaktärer, men från en imitatör som aldrig låter imitationerna bli huvudnummer. En fröjd.

Josh Gondelman — Positive Reinforcement

Helyllekillen Josh Gondelman har nog aldrig gjort en fluga förnär, och om han gjorde det hade han nog ägnat åtskilliga timmar på att fundera över lämplig botgöring. Vänligheten, försiktigheten, instinkten att inte stöta sig med någon är lite av Gondelmans USP — en vänlig komiker, nu har jag hört allt! — men den verkar faktiskt vara genuin. Ett av mina favoritklipp på honom, kanske första gången jag såg honom, är när han blir intervjuad av Ziwe i en tidig version av hennes show, och slår knut på sig själv för att inte framstå som fördomsfull och rasistisk när Ziwe utsätter honom för en massa orättvisa men väldigt roliga gotchafrågor, typ ”Would you describe yourself as a white devil?”.

Gondelmans Positive Reinforcement är således en familjevänlig humortimme sett till såväl språk som ämnen — men utan att vara alltför mesig. På scen framstår Gondelman som en progressiv, smånervös judisk Brooklynhipster som älskar sin fru, gillar sin bekväma kofta och inte är så angelägen att framstå som alfahanne. Säkert trist om du föredrar bredbent arenahumor med komiker som spenderar mer tid på gymmet än framför en publik, men för oss andra är det ganska uppfriskande med någon som inte idisslar om vilken bitch hans fru är eller som ägnar halva föreställningen åt att tillintetgöra hackkycklingar i publiken. Gondelman snackar relationer, hundar, sex och andra välbekanta ämnen — och allt är väldigt trivsamt.

En komiker kan ha flera ärenden. Ett är att få oss att skratta. Ett annat är att vara något slags sanningssägare. Gondelman ägnar sig åt något som många ofta glömmer bort: han sprider glädje.

Brent Weinbach — Popular Culture

Hos Brent Weinbach är populärkulturen långt borta, trots titeln på senaste specialen, Popular Culture, den första sedan 2017 års Appealing to the Mainstream. Bortom den ironiska titeln — den nyaste populärkulturreferensen här är typ Michael Jackson — hittar vi en Weinbach i fin form som på sedvanligt vis ömsom förbryllar, ömsom förtrollar sin publik. Kanske är han här bättre än någonsin? 2015 skrev jag på saliga TVdags att Weinbach är en udda fågel till och med inom den alternativa amerikanska humorscenen — svår att definiera, svår att fånga. Det stämmer fortfarande. Hans absurdistiska, konceptuella humor har alltid haft drag av Andy Kaufman, men där hans torra deadpan tidigare påminde mig om Steven Wright tycker jag han med åren utvecklat ett närmast Buster Keaton-aktigt stenansikte. Hans hållning på scen är kontrollerad, stram, han verkar befinna sig i en egen värld, totalt fokuserad på uppgiften. Han levererar ofta sitt material med en bestämd tvåhandsfattning på mikrofonen, och lämnar lite utrymme för improvisation. Ett spontant leende eller lite nyfiket crowd work? Aldrig i livet.

Den här lite stiffa framtoningen kan leda till viss alienation hos publiken, och det känns på sätt och vis logiskt att Weinbach har blivit något av en komikernas komiker. Hans poänger är stundtals abstrakta, hans resonemang esoteriska; han vänder upp och ner på humorns form och språkets beståndsdelar, dissekerar konstigheter i vår mellanmänskliga kommunikation, ifrågasätter hur vi uttrycker oss och varför. (Detta korta klipp, från en utomhus humorshow i LA under pandemin, är alltjämt en av mina favoriter, och leken med format och uttryck är så 100% Weinbach. Av liknande skäl älskar jag även den här fjärdeväggenbrytande rutinen.)

Dessa metaperspektiv riskerar dra åt det teoretiska, samtidigt som Weinbachs mer spetsiga material ibland tangerar något slags edgelordbeteende (som när han ger sig på laddade ämnen som pronomen och förbjudna ord), men jag upplever inte honom som reaktionär eller tom provokatör; han grundar alltid sina observationer i absurdism, som väl är det närmaste han kommer en humorfilosofi. Popular Culture bjuder dessutom på mycket mer än konceptuell humor för komedisnobbar, t ex en lysande rutin med piano om hur enkelt man kan göra om klassiska julsånger till hanukkahsånger (utöver allt annat är Weinbach en begåvad musiker och försörjde sig länge som lounge/jazzpianist på diverse hotell och restauranger).

Slutligen. Weinbach har inte minst i sina kortfilmer (och i serien Pound House som han gör tillsammans med DJ Douggpound) varit tydlig med sin stora beundran för David Lynch. Och jag kan inte låta bli att tänka att själva inledningen av Popular Culture, när Weinbach sitter backstage redo för att gå ut på scenen, utmynnar i ett slags hommage till Lynch. Blink and you’ll miss it.