Jag var aldrig ett fan av Girls – tyckte inte illa om det heller, jag bara fastnade inte. Men däremot har jag alltid hejat på Lena Dunham. Hon utsattes av så många drev från olika håll, plötsligt skulle alla hata henne, Girls bojkottas och hon försvann.
Men Dunham har gjort något av en comeback till min stora glädje, hon är en originell doer, hon har något att säga även om det hon säger alltså inte varit för mig. Jag har verkligen sett fram emot hennes nya semi-självbiografiska serie Too Much, som hon co-skapat med sin brittiska musikerman och jag hade höga förväntningar. Jag menar, kolla bara den här fantastiska trailern!
Det börjar bra! Livskrisande Jessica (Megan Stalter från Hacks) bor i New York och är dumpad av sin kille Zev (Michael Zegen från The Marvelous Mrs. Maisel) för den extremt vackra stickinfluencern Wendy (Emily Ratajkowski). Hennes familj är späckad med roliga skådisar: Rita Wilson, Rhea Perlman och Lena Dunham själv som syrran. I en av seriens första och bästa scener tittar de tillsammans på Ang Lees ljuvliga Förnuft och känsla, njuter av Alan Rickman och man känner att det här kommer bli kul! Men tyvärr får vi inte hänga med familjen en längre tid då hennes svåger och tillika reklambyråkollega skickar Jessica till London, som reklamfilmsproducent.
Redan här börjar serien tappa. Jessica är uppenbarligen både högt uppsatt på ett kreddigt och välbetalt jobb och bra på det hon gör dessutom. Hon har familj, karriär – hon vill bli regissör och det målet verkar väl inte vara så långt borta. Ska vi tycka synd om henne när hon åker ensam till London för att glida in på ett nytt kul jobb?
Så har vi också alla knasigheter kring amerikaners förväntningar på England efter att sett för många Jane Austen-filmatiseringar. Jessica tror att hon ska bo i en ”estate” på grund av adressen som innehåller ordet ”estate” och man känner bara ”idiotamerikan” som tror att allt i England automatiskt är Downton Abbey. Seriöst, vet du inte vad London är för stad? Hon gnäller också att hon är ”in hell” när hon sitter i sin fräscha och mysiga lägenhet bara för att hon hör grannarna bråka en gång. Buhu. Plus, du kommer ju från New York? Home of crazy och sjabbiga lägenheter?
Så det kanske största problemet: Jessica ska alltså vara så ”too much”. För högljudd, för ”messy” och för komplicerad. Hur då?! Megan Stalter kör sitt utlevande Hacks-schtick i några scener men förutom det framstår hon inte på något sätt som too much av något. Tvärtom, eftersom man i god komedianda strösslat med komiska biroller framstår hon som ganska så rimlig? Liksom vem har inte undrat över ”vem man är” eller ”gjorde jag rätt” eller rasat över att ett ex går vidare?
I London träffar Jessica redan sin första kväll på Felix (Will Sharpe, säsong 2 av The White Lotus) , en söt indiemusiker med beroendeproblematik i bakgrunden. De får ihop det utan minsta besvär. A och O i romantiska komedier är väl ändå att det är lite pirr och nervositet när ett par börjar dejta? Det känns märkligt opassionerat trots alla sexscener. Det sägs att serien ska handla om nutidens thirtysomethings och svårigheten att träffa någon när man ”bär på bagage” men hallå… skulle det vara något unikt? Tyvärr tror jag lite att Dunham utgått lite väl mycket från egna erfarenheter av att träffa SIN brittiska musikerkille.
Samtidigt finns det en del saker jag gillar. Serien är faktiskt rätt mysig att se på och vissa scener är genuint gulliga och/eller roliga. Som när Felix ger Jessica en ”mix-tape” (mix-cd i det här fallet) och Jessica fantasi-ser honom plötsligt i en regency-uniform likt den som mr Wickham bär i Stolthet och fördom (1995). Dunham kan skriva riktigt bra dialog och ibland glimrar det till av vassa formuleringar.
Men denna dialog känns lite bortslösad! Kanske är det för att Megan Stalter och Will Sharpe inte riktigt fixar att bära upp serien. Jag kommer på mig själv att undra hur serien hade varit med Amy Schumer eller Kristen Wiig i huvudrollen. Eller om Paul Feig hade regisserat Dunhams manus (skäms att jag önskar mig en manlig regissör här men…). Det är lite Trainwreck– och Bridemaids-känsla i Too Much:s bästa stunder.
Kritiken har varit minst sagt spretig, från toppen till botten. Jag lägger mig någonstans emellan med en mesig svag trea. Men som sagt, jag hejar på dig Lena Dunham. Jag vill bara ha mer komedi! Mer romantik! Nu är det lite för lite av allt.
Too Much streamas på Netflix.
Skärmtid 
Lämna en kommentar