Jag ser nästan aldrig om film nu för tiden — livet är för kort! det finns för många filmer! — men för några dagar sedan, när temperaturen kröp upp mot olidliga nivåer och det enda jag orkade göra var att hålla mig inomhus och inte plåga hjärnan med nya intryck, gjorde jag ett undantag och såg om Cape Fear, Martin Scorseses nyinspelning från 1991 av filmen med samma namn från 1962 (som i sin tur baserades på en bok från 1957).
Det är säkert 25 år sedan jag senast såg Cape Fear, som jag alltid gillat men inte älskat; jag har väl som många andra slentrianmässigt sett den som en minor Scorsese jämte övriga filmer från samma tid (GoodFellas, Age of Innocence, Casino) — även om jag alltid uppskattat den mer än J. Lee Thompsons original. Jag är inte ensam om att ha varit lite sval gentemot filmen, mottagandet vid premiären var hövligt men inte överväldigande, kritiker lyfte Scorseses flyhänthet med det tekniska, hans energi och encyklopediska kunskap om filmberättandets hantverk — men många tyckte det var blott en kompetent utförd exercis, man saknade något djupare, vilket kanske inte är en helt orimlig förväntan på en regissör som precis gjort The Last Temptation of Christ (1988).
På senare år har jag noterat en återuppskattning av filmen bland kritiker, och jag har själv omvärderat den, vilket säkert har att göra med min ökade kunskap om, och uppskattning av, genrefilm. Vilket Cape Fear väldigt mycket är, precis som förlagan. Därför var det så kul att se om den.
Handlingen, i korthet, går ut på att fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro), som precis släppts från fängelset efter att ha suttit inlåst i 14 år för en brutal våldtäkt, letar upp sin gamla försvarsadvokat, Sam Bowden (Nick Nolte), som han håller som direkt ansvarig för att han överhuvudtaget hamnade bakom galler, och terroriserar honom och hans fru (Jessica Lange) och tonåriga dotter (en otrolig Juliette Lewis i sin genombrottsroll). Den redan lätt dysfunktionella familjen — makarna har äktenskapsproblem, dottern ungdomsditon — kastas in i en mardröm som bara eskalerar, och situationen görs inte bättre av att den patetiske Bowden trampar i klaver efter klaver i tafatta försök att vara familjefader och alfahanne. Det hela utspelar sig i ett konstant svettigt North Carolina.
Två insikter slog mig vid denna omtitt. Dels hur underhållande och rapp filmen är — Scorsese och extremt meriterade fotografen Freddie Francis (som monsterdiggare känner igen som en av Hammers husregissörer på 60-talet!) och klipparklippan Thelma Schoonmaker har hur kul som helst när de lattjar med roliga vinklar och otippade bildlösningar (De Niro på muren med fyrverkerier i bakgrunden, De Niro går rakt in i kameran när han kommer ut ur fängelset, Francis kör en split diopter med en person i förgrunden och en i bakgrunden men bägge i fokus, m m).
Det är också tydligt hur mycket Scorsese inspirerats av Hitchcock — något som återanvändandet av Bernard Herrmanns musik från originalet, och förtexterna av Saul Bass, förstärker. Filmen är också bitvis väldigt rolig, inte bara nagelbitande spännande — ta bara Joe Don Bakers hopplösa, Jim Beam- och Pepto-Bismol-drickande privatdetektiv, till exempel. Överhuvudtaget är det en otrolig ensemble.
Ursprungligen var det tänkt att Steven Spielberg skulle regissera den här nyinspelningen, men han fick kalla fötter då han tyckte manuset var för våldsamt. Istället erbjöds Scorsese filmen, och han i sin tur lämnade över ett annat projekt till Spielberg: Schindler’s List. Goda instinkter hos både Steven och Marty, känns det som. Jag kan inte släppa tanken på vad vi hade fått om t ex Brian De Palma regisserat istället — på pappret känns projektet som en given De Palma-rulle, något som även ActionBoyz påpekade i samband med sin diskussion om filmen för några veckor sedan.
Min andra insikt föddes ur ett grubblande kring min kanske största invändning mot filmen. Jag blev påmind om hur frustrerande Cape Fear kan vara om man applicerar vanlig sans och logik till storyn. Med all respekt för movie magic och suspension of disbelief: det finns så många tillfällen då karaktärerna här inte beter sig rimligt överhuvudtaget eller tycks sakna all slags slutledningsförmåga, sunt förnuft eller mänsklig erfarenhet. Det blir s a s overkligt, varken filmiskt tillfredsställande eller psykologiskt trovärdigt. Har verkligen rutinerade advokaten Bowden aldrig konfronterats av en ex-con tidigare? Han borde ju veta bättre. Varför informerar han inte sin familj tidigare? Varför ger han dem inte ett signalement på Cady? Hur kan Cady veta till synes allt, vara till synes överallt och ingenstans, alltid komma undan och vara steget före både Bowden och lagen? Typiska frågor man skriker ut mot filmen och som kan driva en till vansinne, inte minst en het sommardag.
Jag tror lösningen på detta, för mig i alla fall, är att betrakta Max Cady inte som en man utan som en hämnande dödsängel, ett slags demoniskt väsen som kommit för att hemsöka Bowdens familj och utmäta ett slags korrupt, perverterad rättvisa. Det ligger helt i linje med alla ödesmättade bibelcitat han strösslar omkring sig, hur han berättar att han i fängelset gjorde sig själv till ”more than human”, osv. Utifrån det perspektivet stör det inte längre att Cady i princip är övernaturlig. Se hur han slutligen besegras! Knappast som en vanlig människa, tankarna går snarare till en Jason eller en Freddie.
Det finns många roliga triviagrejer kring Cape Fear — inte minst det klassiska Simpsons–avsnittet ”Cape Feare” som parodierar filmen, med mordiske Sideshow Bob som en Cadyliknande figur som är ute efter Bart. Och sedan har vi blinkningarna till originalet, att Scorsese plockar in Robert Mitchum, Martin Balsam och Gregory Peck i diverse småroller — de var alla med 1962. Mitchum måste vi särskilt uppehålla oss vid, han spelade Cady i den äldre filmen men på ett märkligt sätt känns De Niros Cady mer inspirerad av en annan Mitchumroll, nämligen Harry Powell i The Night of the Hunter (1955), en koppling som känns mer självklar om man köper Cady som något slags övernaturligt väsen, en kraft som inte går att stoppa med konventionella medel. The Night of the Hunter är mer drömsk, men som karaktär går Mitchums Powell rakt in i Cape Fear.
Förresten, är Cape Fear en sommarfilm? Absolut! Visserligen har den inte så mycket strandhäng och bad att skryta med (om man inte räknar de ofrivilliga doppen från husbåten på slutet), men däremot ett rejält Fourth of July-firande, sömniga sommarkurser på lokala high school och inte minst en tryckande, klibbig atmosfär, såklart nästan allestädes närvarande i amerikanska södern men särskilt en het sommarmånad. Pust.
Skärmtid 
Lämna en kommentar