Förra veckan hade remaken/rebooten av The Naked Gun biopremiär. Kritikermottagandet har varit extremt spretigt, från DN:s totala sågning (0/5) via Sydsvenskans hövliga anmälan (3/5) till The Reveals välvilliga take (3,5/5) och The Guardians jubel (4/5). Kompisar som hunnit se den, och vars humorinstinkt jag respekterar, har berättat om såväl axelryckningar som bokstavlig kramp för att de skrattat så mycket.
Det här är inte en text om The Naked Gun. Men mottagandet av den påminner om hur nästan omöjligt svårt det är att göra en riktigt lyckad filmkomedi, inte minst utifrån den tradition som The Naked Gun representerar, som humorhistoriskt ibland kallas crazy och har sina rötter hos bröderna Marx, tidningen MAD, revyn och filmen Hellzapoppin’ (1941) och naturligtvis ZAZ som gjorde den ursprungliga The Naked Gun (1988) och mycket mer — humor späckad av gags från första till sista rutan, en överväldigande, utmattande ”blink and you’ll miss it”-parad av skämt. En typ av skrattfest där de komiska poängerna alltid har högsta prioritet och där eventuell handling och karaktärsteckning mest är ett nödvändigt ont — men som därmed också står och faller med sina skämt.
När the failing New York Times för ett tag sedan publicerade sin framgångsrikt engagerande click/ragebaitlista över århundradets hittills bästa filmer återfanns sju renodlade komedier på topp 100: Superbad (100), Anchorman (85), O Brother, Where Art Thou? (76), Little Miss Sunshine (63), Best in Show (57), Borat (53), Bridesmaids (32). Ytterligare några är comedy adjacent så runt tio med lite god vilja (vad gör vi med Wes Anderson? Toni Erdmann? Eternal Sunshine of the Spotless Mind?).
När jag själv petade ihop min topp tio av århundradets hittills bästa filmer på NYT (för det kunde man såklart göra), inkluderade jag en komedi på listan (och bekräftar därmed statistiken ovan). Ingen av de nämnda komedierna platsade dock hos mig. Det gjorde däremot Wet Hot American Summer (2001), som inte bara är 2000-talets bästa komedi hittills — utan också den enda som är riktigt bra?
Okej, så långt kanske jag inte ska dra det. Men den är fantastisk, och har du inte sett den, gör det genast. Till det yttre handlar filmen om den sista dagen för säsongen på ett kollo i Maine, nordöstra USA, sommaren 1981, och fokuserar på de tonåriga ledarna (spelade av folk i typ 25-30-årsåldern) och deras olika upptåg. Omöjligt mycket händer detta sista dygn: kärlek deklareras och besvaras, en talangjakt går av stapeln, en satellit kraschar på kollot, en kanotkatastrof inträffar, en kock genomlider en kris och får kontakt med en talande konservburk. Den episodiska handlingen öppnar upp för otaliga genrepastischer och parodier, framförallt på filmer från tidigt 80-tal. Manusförfattarna David Wain (även regi) och Michael Showalter, som ingick i humortruppen The State på 90-talet, har stenkoll på allihop.
Filmen floppade när den kom och blev heller ingen kritikersuccé, men har med åren omvärderats av många, vilket lett till två Netflixproducerade serier — varav en prequel i vilken flera av originalskådespelarna, nu ännu äldre, gör samma roller, nu ännu yngre. Och just ensemblen är något som ofta kommer upp när man snackar Wet Hot American Summer — Wain och Showalter anlitade flera av sina kollegor från The State, som Joe Lo Truglio, Ken Marino och Michael Ian Black, men cashade också in sin cred från åren med truppen och rekryterade etablerade komediskådisar, som Janeane Garofalo, Molly Shannon och David Hyde Pierce, och hade därtill flax/fingertoppskänsla att anlita talanger som snart skulle bli riktiga storstjärnor, som Paul Rudd, Elisabeth Banks, Bradley Cooper och Amy Poehler.
Favoritbitar i Wet Hot American Summer? Det är svårt att slå ta en runda till stan-montaget. Eller Paul Rudds trulige rebell som tvingas plocka upp efter sig i matsalen (nedan). Eller slutpoängen om barnet som sänder radio. Eller Ken Marinos desperata färd tillbaka till lägret för att få hångla. Eller hundra andra grejer.
För att sluta där vi började: David Wain själv älskade nya The Naked Gun. På insta skriver han ”Couldn’t have asked for a better bday present then to go to the movies and see a big new funny gloriously stupid COMEDY up on the screen. An actual comedy. And actually funny, from beginning to end”. Han hade kunnat beskriva Wet Hot American Summer.
Tidigare Sommarklassiker:
Martin om Cape Fear
Ida om Fönstret åt gården
Per om Hajen 2
Skärmtid 
Lämna en kommentar