Materialists är inte en romantisk komedi. Jag upprepar, trots alla försöka att sälja in den här hypade film som ”en romcom för vår moderna tid” så är det inte en komedi. Romantisk, hm, ja delar av filmen, komiska inslag, visst, men det är framför allt ett drama (eller, som en australiensisk tjej på instagram uttryckte det, ”en skräckfilm för alla oss som dejtar”).
Celine Songs nya film på it-bolaget (som i ”it-girl”, inte informationsteknik) A24 har varit hett efterlängtad, av flera olika orsaker. Dels är förväntningarna höga efter kärleksfilmen Past Lives, dubbelt Oscarsnominerad. Dels längtar publiken verkligen efter bra romantiska filmer, vilket Hollywood haft svårt att leverera (Babygirl nådde närmast, även om ”romantisk” kanske är fel ord).
Dessutom råder det ju Pedro Pascal-feber. Mannen, gudomlig anser även jag, har ju fullständigt tagit över, har nu haft tre premiärer på kort tid, förutom Materialists på kreddfilmen Eddington och blockbustern Fantastic Four, och nästa år är det premiär för Mandalorian-filmen.
Och för det tredje har filmens marknadsförare gjort ett otroligt lyckat PR-arbete, med tre charmiga och snygga skådisar som uppenbarligen har kemi och gillar varandra, klipp efter klipp har blivit virala (sök på ”Pedro Pascal big spoon”). Men för att knyta ihop diskussionen – all PR där skådisarna fått läsa upp kända romcom-repliker etc är faktiskt lite vilseledande – det är inte direkt mys som väntar. Men däremot mycket annat…
Nog med bakgrund. Nu går vi över till filmen!
Lucy (Dakota Johnson) bor i New York. Hon jobbar som matchmaker för ett framgångsrikt företag där man firar varje bröllop man lyckats få till. Själv är hon singel, och väntar på den perfekta mannen som framför allt ska vara rik. Hennes besatthet vid att ha just en förmögen snubbe förklaras på ett lite väl enkelt sätt (och flera gånger så vi verkligen fattar) – hennes föräldrar bråkade alltid om pengar och detta ledde även till en sårig skilsmässa.
Lång, tjockt hår, snygg, singel, och rik rik rik rik. Och Lucy är snygg snygg snygg snygg.
På ett av ”hennes” bröllop träffar Lucy brudgummens bror, Harry (Pedro Pascal). Ding ding ding ding! Lång, tjockt hår, snygg, singel, och rik rik rik rik. Och eftersom Lucy är snygg snygg snygg snygg så inleder de en konversation med mycket sexig undertext. Men hoppla! Vem jobbar som en ”cater-waiter” på samma bröllop? Jo skådespelarkämpande John (Chris Evans), Lucys ungdoms-ex. Killen som hon efter ett femårigt förhållande dumpade mitt på gatan i New York (mycket filmiskt move) eftersom hon tröttnade på att vara så fattig och ha kille med kackig bil som han inte ens har råd att parkera på Manhattan.
Båda männen vill så klart ha Lucy. ”Du kan få nån så mycket bättre än mig! Varför vill du ens ha mig?”, utbrister Lucy till båda sina beundrare. Man bara, gumman, se dig i spegeln. Johnson är så satans snygg på det sättet som är riktigt inne just nu: sjukt smal, jättelångt hår, romantiskt och kvinnligt klädd, naturligt sminkad. Ja, UNDRAR JUST varför alla blir svinkära!
Må bäste man vinna! Men vem är det? Vet Lucy själv? Måste kanske Lucy gå genom en kris för att hitta sig själv och veta vad hon vill?! You betcha!
Jag har knarkat klipp med Celine Song inför den här filmen, och kan verkligen rekommendera det. Vilken masterclass i filmskapande! Med sin lugna röst berättar Song om hur hon ville göra en film som bygger på livsomvälvande konversationer. Hur hon inspirerats av till exempel Martin Scorseses Oskuldens tid och hans sätt att filma dialoger. Men också klassiska screwball-komedier. Merchant Ivory-filmer som Howard’s End och Ett rum med utsikt och Jane Austens Emma har också stått på inspirationslistan. Excellent filmsmak, Song!
Det bästa med Materialists är verkligen de här ljuvliga dialogerna av begåvade skådespelare (Chris Evans gör sin bästa roll någonsin). De framförs i långa tagningar, replikerna får ta den tid de tar, inte ett ord är onödigt. Talking heads-montagen med krävande dejtare var en liten lyxig touch och jag satt faktiskt som trollbunden, ville inte missa ett ord som sades. Det här är inte en film du ska se med telefonen i hand eller göra avbrott i. Se filmen på bio!
Slående är också att filmen är så otroligt välgjord, in i minsta detalj. Kostym, produktionsdesign, musik, ljuddesign… ja man har fångat det filmiska, ljuvliga New York in i minsta detalj: sirener, trafik, bodegan… Celine Song har så klart tänkt på filmer som När Harry mötte Sally och Woody Allens filmer. Låt Oscarsstatyetterna rulla över produktionen säger jag bara.
Det finns två oväntade twister i filmen, och den första kommer nog bli en vattendelare.
Dramaturgin är välkänd, men filmen lyckas faktiskt ändå hålla sig fräsch. Det finns två oväntade twister i filmen, och den första kommer nog bli en vattendelare. Utan att spoila så är det ett ämne som inte brukar dyka upp i den här genren, ännu ett tecken på att det är ingen komedi vi kollar på. Song har höga ambitioner, hon vill verkligen säga något om vår materialistiska tid vs kärlek. Men budskapet går tyvärr inte riktigt fram! I augusti seglade en liten kontrovers upp – gjorde filmen sig skyldig till ”Broke man propaganda”?! Jag rekommenderar återigen Celine Songs lugna, kloka svar – filmen ger tyvärr inte lika klara svar som hon gör. Så jag kände mig tyvärr inte fullt så berörd som jag hade önskat. ”I’m cold”, utbrister Lucy och kanske jag med?
Jag tyckte ändå trots vissa invändningar verkligen om filmen. Det blir en HÄRLIG fyra till Materialists!
Materialists visas på bio.
Skärmtid 
Lämna en kommentar