”This is the way the world ends. Not with a bang but a whimper.” Den gode TS Eliot hade inte And just like that i åtanke när han skrev dessa sorgliga ord men det passar fint in på detta sista avsnitt där allt ska sys ihop på för kort tid.
Då kör vi, finalen av AJLT, sista gången NÅGONSIN vi träffar Carrie (sorgligt!), Miranda (sorgligt men den riktiga Miranda har vi inte träffat sedan SATC), Charlotte (skönt för henne stackarn, som fått de mest usla storylinen), Lisa (kunde inte brytt. Mig. Mindre.) och Seema (men hur SKA det gå med hennes nya mäklarfirma?!? Jag kommer ligga vaken på natten!!)
Nu måste allt lösas jävligt snabbt! Jag aaaaanaaaar att man hade tänkt köra (minst) en säsong till, men HBO Max drog ut proppen så stories vi tvingats följa i avsnitt efter avsnitt (Lisas dokumentär) måste lösa sig geschwint.
Då så, njut av min sista recap:
Duncan är helt förvunnen och betydde tydligen ingenting förutom att han typ förlöste Carrie som författare. Eftersom Carries alla vänner är upptagna med sina killar (tyvärr ett äkta problem, vi har alla varit där) måste hon äta lunch ensam. Fy fan jag fick typ gamm-ångest av att se Carrie, så jävla världsvan, osäkert tvingas beställa mat på en padda, bli nonchad av unga personer (den här serien hatar verkligen tjugoåringar, vi återkommer), nästan bli påkörd av robotar som levererar maten SAMT få en bordskompis i form av en gigantisk tomat – Tommy Tomato. ”Lunch with a side of shame” som Carrie uttrycker det.
Hon, Charlotte, Seema, och Lisa (inte Miranda, som de hatar) är på väg till… okej vi måste backa lite.
Vi tittare har tvingats in i klipprummet igen där värdefull tid av AJLT-finalen går att berätta om nån mäktig afroamerikansk kvinna som designade Jackie O:s bröllopsklänning. Jättefint och intressant I ETT ANNAT SAMMANHANG. 30 min som sex personers öden ska knytas ihop och ni babblar om nån annan? Anywhoooo Lisa fick bara intervjua henne om Lisa kom och tog med sina alla sina kompisar på hennes bröllopsklänningscatwalk… och nu är vi där. Detta blir bakgrund till att alla fyra nu ska diskutera ÄKTENSKAP.
Seema: Adam Karma tror inte på äktenskap. Detta känns som ett mindre problem jämfört med att han 3 decimeter från henne kapplöpningshäst-kissade stenhårt ner i toan, men inte för Seema. Oj oj oj kaaaaaan hon verkligen vara ihop med någon som inte vill gifta sig.
Carrie: Får frågan varför hon ville gifta sig. Ehm som jag minns det för att hon faktiskt älskade Big i slutändan? Nej, nu säger hon att det var för att hon ville bli ”chosen”. Aidan chose:ade ju henne och friade men då sa hon ju nej, men det här hänger ihop med en hel ”I chose me”-grej så detta svammel är bara att acceptera.
Charlotte: hon har aldrig ångrat sitt äktenskap, och det fattar vi ju, hon och Harry har ju alltid haft det bra.
Lisa: Har hon ångrat sitt äktenskap någon gång? ”Inte en sekund!” säger hon (iklädd jättemycket rutigt tyg inklusive något slags dubbelslips? Se bild.) mycket tvärsäkert. Jaha men du har ju tjatat om att du är så tänd på Klipparhunken och blivit så snäst åt av dålig förlorar-Herbert? Nej nej för heeeeeeela grejen med det löste sig så här:
Lisa: Det får inte bli nåt mellan oss, det får bara vara jobb.
Klipparhunken: Ja precis, du är gift och jag är gift, så precis, bara jobb.
Tada! Problemet löst. Lisa går hem till Sur-Herbert i sängen och säger nåt larv om ”jag Lisa, tager dig till make” yada yada Herbert ångrar sig allt kommer bli bra.
Hos Charlotte får Harry erektion och extremt märkligt tycker TONÅRINGEN Lily att det bara är mysigt och kul och fnissigt att mamma och pappa spontanligger, så där som tonåringar alltid tycker.
Carrie har – här blir jag lite rörd – en uppdaterad version av den tutu som hon bär i vinjetten av SATC. Fast nu är det inte ett secondhandfynd utan en kreation värd typ en miljard. Hon har också en hatt/basker/hårprydnad/tallrik i rosa fluff på huvudet.
Av någon outgrundlig anledning ska nu Carrie flänga runt i hela stan och själv leverera pajerna hon handlade i förra avsnittet, till alla de otacksamma ”vännerna” som alla väljer att vara hemma med sina snubbar och barn istället för att gå på Thanksgivingmiddagen som Miranda snällt bjudit in dem på (för de hatar henne).
Charlottes dotter Lily tar emot pajen och fnissar glatt ”mamma och pappa är i sovrummet” *blink blink* mm som om tonåringar känner så inför sina föräldrars sexliv.
Pajen som Carrie lämnat till Anthony mosar Guiseppe in i Anthonys ansikte för att… vadå? För att Anthony hade second thoughts? Detta är fruktansvärt hårt klippt eftersom tid var tvunget att läggas på den okända afroamerikanska brudklänningsdesignern så ca 11 sekunder är allt detta paret får. Anthony börjar skratta av att förnedrande och äckligt få en paj insmetad i fejset (iofs tydligen en sån där filmpaj som bara är vitt skum) men istället för att bli arg börjar de båda gapskratta, så antar bröllopet kommer ske? Det kommer vi aldrig få veta!
Carrie måste typ slänga över (den glutenfria) pajen till Seema och Seema är *gasp!* klädd i jeans och bär en toppluva som om hon aldrig haft en sån på huvudet förut, liksom LAGT DEN uppe på huvudet? Se bild:
Hon tänker alltså klä NER sig för Karma-familjen? Låter det som Seema? Jaha men jag antar allt är löst i deras förhållande också då.
På Mirandas middag kommer enbart:
- Brady, kanske den ende helt normala förutom Carrie
- Skolpappan (vi fattar direkt att han inte är ett love interest, men Charlotte har bjudit in honom som en oombedd dejt till Carrie.) Han har inte en personlighet förutom att han pratar vin och beskriver poetiskt kalkonens gyllenbruna färgton.
- Gravida Mia och hennes två vidriga kompisar. De tre är så bisarrt oförskämda och otrevliga att gamla Miranda hade hivat ut dem genom fönstret (Splat!). Enligt AJLT är alla tjugo-nåt (utom Lisette som glimrande undantag) astrolog-flummare (Mirandas frisörbesök hade ”violated my aura” säger Mia), de har uppcyklade denimkreationer, är alla gender fluid samt ställer ofattbara krav om kost och har noll respekt/känsla för hur man beter sig.
Miranda, kåt på uppskattning från Bradys babymama, sväljer dock detta utan protest. Hon är knappt där själv, då hon apropå svälja absolut måste hålla Joys hand då hunden Sappho svalt en legobit.
SÅ istället för en sista scen där mysigt hela gamla gänget är tillsammans en sista gång är samtliga hemma med samma gamla familj istället för polarna. Carrie är alltså ensam med en man hon inte är intresserad av och tre Satan-och-hans-apostlar-vidriga ungdomar.
LÄRDOM: Det kan vara najs att vara själv!
Carrie kommer också fram till detta men inte förrän vi får stå ut med avsnittets ANDRA ståkissare (sitt ner i båten/på toa, alla män) dvs Skolpappan. När han spolar har det blivit stopp: en laktosfri ungdom har bajsat stopp i toa efter att ha ätit Mirandas osttallrik.
FRÅGA: är det inte så att man snarare får DIARRÉ om man är kass i magen än att det blir väldigt många enligt Bristolskalan väldefinierade bajskorvar:
Jag frågar för här har propsdepartment haft lite kul och tillverkat en massa turds som olycksbådande stiger tillsammans med toavattnet. OBS ingen shade över bajshumor, jag har själv i tv-sammanhang gjort massor av fejkbajs. Chokladbollssmet och/eller chokladpudding (sån man gör på pulver) mina vänner.
Anywho Skolpappan smiter och vi får aldrig se honom igen, väl använd tid renommerade Victor Garber.
Det blir Miranda, nyss hemkommen, som får städa upp. Medan hon håller på kommer Joy, rörd av hundstödet bekräftar de kärleken och omfamnar varandra PÅ BAJSVATTENGOLVET och Miranda håller Joy om ryggen med BAJSVATTENHANDSKARNA.
Carrie, klokt, har flytt denna bokstavliga shitstorm tillsamman med en av pajerna. Nu kommer en scen jag faktiskt älskade som slutscen: hon funderar på att ta av sina höga klackar, men behåller dem på, för vem ska klaga, Fattigmans-Duncan drog ju utan det minsta good bye old chap till England.
Mirandas karaokemaskin står kvar, Carrie sätter på You´re my first, my last, my everything och i takt med den trippar hon genom sitt alldeles egna megahem i sin tyllkjol, käkar lite paj, skriver om bokens efterord. Hon lever det bästa livet av dom alla om du frågar mig, och som sagt, att vara själv kan vara så jävla nice.
Men vore det inte ha varit kul om det ringt på dörren och där stod alla väninnorna…? Som en liiiiten blink till att ”vänner har man alltid”? Eller ännu bättre, Samantha. Men så blir det inte och nu får vi ALDRIG se det här gänget igen! Snyft! Eller snarare inte snyft.
Jag tänker välja att glömma hela den här serien, och så fort som avsnittet tonade ut tog jag mig ett riktigt gött avsnitt ur SATC. Där var de ju, vännerna, som jag minns dem, och som de ska vara.
Ja, det här var min sista recap. TACK alla ni som läst och tack för att vi fått älta denna bisarra serie ihop. Det har varit roligare att skriva än att titta!
Vill du läsa mina gamla recaps? Klicka och läs! Här hittar du:
And just like that, ep 1 – Aidan-ick, svamphatt och nunneligg
And just like that, ep 2 – guacatjej, råttinvasion och emojiboomers
And just like that ep 3 – Aidans oklara farm, Lisas bi-dräkt och Harrys lilla blåsa
And just like that ep 4 – möbelmetaforer, 90-sängar och ”license to thrill”
And just like that ep 5 – glamping, mexikansk cola och världens värsta människor
And just like that ep 6 – Thatcher, Rogaine och fönstermetaforen
And just like that ep 7 – Bette Davis EYE, karaoke och fun fun fun
And just like that ep 8 – flirking, breda skärp och alcohol-ish
And just like that ep 9 – minitorg, Kameliadamen och GOOD RIDDANCE
And just like that ep 10 – metaforspäckad dialog, metaforspäckad dialog, metaforspäckad dialog
And just like that ep 11 – näsklämma, Tofurkey och skolpappan
And just like that streamas på HBO Max.
Skärmtid 
Lämna en kommentar