Hvad vilja Darren Aronofsky? Denne skäggige auteur, som ser ut som en yngre och snyggare version av George Costanza, och som skuttat så vilt mellan genrer och stilar? Från brakgenombrottet med knarkiga helvetesvandringen Requiem for a Dream (kommer ni ihåg när man tyckte att Jared Leto var spännande?) via flummiga floppen The Fountain till mainstream-comeback med sport-tragedin The Wrestler till bibel-eposet Noah till kokett knasiga Mother! till Oscarsbeströdda snyftaren The Whale med Brendan Fraser i tjockdräkt. Nu är han tillbaka igen med Caught Stealing och lägger ännu en filmgrenre på sin cv: kriminalthrillerkomedi i New York-miljö.
Austin Butler är Hank, en baseballtalang som efter en hemsk olycka i ungdomen stekt sina chanser och nu jobbar som bitter bartender på Lower East Side och dejtar sjuksköterskan Yvonne (Zoë Kravitz) som han dock inte klarar av att fria till eftersom han måste vårda sitt trauma. Efter en sammanblandning med grannen, brittiske punkaren Russ (Matt Smith) och hans oklara skumraskaffärer, hamnar Hank i våldsamt trubbel med ryska maffian och diverse andra skurkar, och de påföljande dagarna blir en paranoid och hetsig mardröm. Griffin Dunne spelar mustig barägare, kanske för att Aronofsky ville förekomma de obligatoriska jämförelserna med Scorseses After Hours (En natt i New York) som varit en tydlig inspirationskälla.
Jag är vanligen rätt svag för den här typen av hetsiga, nynoir-iga vanlig kille hamnar av misstag i ett rent helvete-filmer men hade lite svårt att knyta an till Caught Stealing. New York-miljöerna anno 1998 är trovärdigt skabbiga men som vanligt är alla skådisar skitsnygga och har kritvita tänder, och när Butler och Kravitz har en ångande sexscen blir jag inte investerad i deras knepiga men passionerade relation utan tänker mest på min egen blekfett degiga uppenbarelse när jag ser två helt perfekta kropparna stånka mot varandra. Otroligt slapp take givetvis, jag vet, men vad göra. Tonalitetsmässigt skaver det också, när rått våld ska samsas med dråpligheter på ett sätt som inte fungerade för mig. Butlers skådistalang räcker inte hela vägen, men han är förnämligt uppbackad av ett fint birollsgalleri, inte minst Zoë Kravitz (lysande som vanligt) och Liev Schreiber och Vincent d’Onofrio som jiddisch-snackande judiska skurkbröder.
Filmen är kompetent berättad (manus av Charlie Huston efter hans egen roman från 2004) men jag undrar som sagt vad det var Aronofsky ville säga? Ville han bara göra en cool film? Det är klart underhållande (och absolut bättre än alla de förment fräna och ny-ironiska kriminalare som kom i kölvattnet av Tarantino) men frågan om varför hänger kvar i den dallrande New York-luften allteftersom liken staplas på hög.
Caught Stealing har biopremiär idag.
Skärmtid 
Lämna en kommentar