Phil Karlson hade en lång och brokig karriär som i huvudsak bruksregissör åt diverse b-studios i Hollywood från 1940-talet och framåt, och är mest känd för ett par hårdkokta film noirs, Kansas City Confidential (4 maskerade män, 1952) och 99 River Street (1953), samt det innovativa kriminaldramat The Phenix City Story (Ond stad, 1955), som snillrikt blandar pulpiga intriger med semidokumentära inslag. Och just nu har SVT Play den goda smaken att visa Kansas City Confidential — ett måste för alla fans av genren, och ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med Karlson om du inte redan gjort det.
Det är förvånande att Chicagos Karlson (som inte har svenskt påbrå; född Karlstein) inte är ett större namn bland cineaster. Varje år väntar jag mig något slags revival, en Criterionsatsning eller liknande, men han tycks mest förbli ett namn för entusiaster av egensinnig noir. Det är synd — såväl auteurister som fans av bruksfilm och det massproducerande studiosystemet borde kunna ta honom till sig. Kanske är hans ojämna katalog svår att hantera — för varje banbrytande Kansas City Confidential finns en handfull kött-och-potatisrullar. Karlson var verksam på både Poverty Row och i Hollywood och hans karriär sträcker sig från krigsfilmer på 1940-talet till vigilanteklassikern Walking Tall en bra bit in på 1970-talet. Flera av filmerna fick faktisk distribution i Sverige, se nedan för några festliga exempel på svenska titlar.
När du sett Kansas City Confidential och The Phenix City Story och vill gå vidare med Karlson så kan du börja här:
Scandal Sheet (Brott i blixtljus, 1952)
Tuff och hård noir baserad på roman av den alltid intressanta Sam Fuller, om skrupellösa reportrar i New Yorks tabloidvärld. Tät, ekonomiskt berättad, spännande hela vägen, lyckas få oss att både hålla på gärningsmannen (en korrupt, mordisk redaktör) och hoppas att han ska åka fast. Fina Manhattanmiljöer. Tips på double feature: Scandal Sheet och Fullers rafflande journalistdrama Park Row, också från 1952!
99 River Street (1953)
John Payne är en fattigmans-Cary Grant som dras in i kriminell härva i denna sympatiska kött-och-potatis-noir som är pepprad med repliker av typen »Spill, punk – or I’ll splash your brains out!«. Good enough for me.
5 Against the House (Kupp mot spelhålan, 1955)
Tät heist-thriller med förvånansvärt välskriven och framförd dialog, ovanligt för en lågbudgetrulle av det här slaget. Historien är något krystad och knappast psykologiskt trovärdig — ett gäng universitetsstudenter får för sig att råna ett casino i Reno — men Karlson excellerar i sekvenser inspelade i autentiska, helst orörda miljöer med massor av vanliga gäster och personal som mer eller mindre ovetande statister, som på det faktiska casino där kuppen äger rum. Här finns en nerv och en spänning som höjer resten av handlingen avsevärt. I bakgrunden finns också en intressant krigskritik — en av kumpanerna lider av PTSD efter Korea — även om det mest används för att enkelt förklara hans plötsliga psykos.
The Brothers Rico (Mördare undanröjes, 1957)
Ännu en film gjord under Karlsons mest produktiva period. The Brothers Rico var den sista riktiga kriminalthrillern regissören gjorde, en ödesmättad historia om en ex-gangster som verkligen försöker lämna sitt gamla liv bakom sig men dras in i skiten på nytt. Grymt och osentimentalt, med noirgenrens fatalistiska ton som sänker sig över hela handlingen. Richard Conte i fin form som den jagade Eddie Rico.
The Secret Ways (Hemliga vägar, 1961)
Blaskigt kallakrigetraffel med Richard Widmark, baserat på en bok av Alistair Maclean. Widmark är som vanligt bra, här som en amerikansk äventyrare som hamnar i Österrike och senare Ungern för att få loss en vetenskapsman till väst. Bitvis tempofattigt och oengagerande, möjligen som ett resultat av att Karlson egentligen hade velat göra en tongue-in-cheek-agentfilm som inte tog genren på så stort allvar, samtidigt som Widmark (som också producerade, och vars fru skrev manus) ville hålla det gravallvarligt. Vissa uppgifter gör också gällande att Widmark delvis tog över regiarbetet, men Karlson hävdar att det bara handlade om någon veckas jobb. Fina miljöer hursomhelst, inspelat på plats i Wien med omnejd.
Framed (1975)
Karlson avslutade sin karriär ett par decennier efter genombrottet med den här tidstypiska vigilanterullen om en initiativrik nattklubbsägare i Tennessee som råkar ut för korrupta snutar, hamnar i finkan och filar på blodig hämnd. En riktigt snaskig historia som ideligen sneglar mot Death Wish och andra våldsamma filmer där samhället fallerar hederliga medborgare och lagen måste tas i egna händer. Hade filmen spelats in idag hade huvudrollen gjorts av en deffad Chris Pratt, aldrig av den charmige, plufsige karaktärsskådisen Joe Don Baker (som också gjorde huvudrollen i Karlsons Walking Tall (Sheriffen rensar stan, 1973)), som ska föreställa 35 men ser ut som 55.
Kansas City Confidential (4 maskerade män) finns på SVT Play till 18 december.
Skärmtid 
Lämna en kommentar