”They’re heee-eere…”
Lilla Carol Annes teve-snack från Poltergeist har blivit ikoniskt, och Tobe Hoopers film från 1982 (producerad och enligt källor också regisserad av Steven Spielberg) ingår verkligen i skräckfilmens A-kurs, tillsammans med Hellraiser, Amityville Horror och Terror på Elm Street som Ida betat av hittills under Spöktober. För mer snack om Poltergeist rekommenderas detta avsnitt av Intresseklubben Antecknar! Där går Jesper Wiking och jag på djupet med en av 80-talets bästa skräckfilmer.
Nu ska vi istället ställa frågan hur gick det sen för den spökbelägrade familjen Freeling? Var det frid och fröjd och färdigspökat efter mardrömmen i första filmen? Svaret är såklart nej. Det är dags att ta en liten titt på uppföljarna!
Poltergeist II: The Other Side (1986) tar vid ganska direkt inpå första filmen. Efter att [spoiler] förortsvillan imploderade i slutet av första filmen har familjen Freeling flyttat från soliga Cuesta Verde till svärmor i kvava Arizona. Men spökerierna drar snart igång igen och lilla Carol Anne blir antastad av en kuslig sektledare i Amish-outfit, spelad av den obehagligt skelettlike Julian Beck som hann dö innan filmen var helt klar. Sektledaren har en mystisk koppling till förra filmens hemskheter, men som tur är får familjen hjälp av den rådige ursprungsamerikanen Taylor, spelad Will Sampson alias bjässen Chief i Gökboet.
Varken Hooper eller Spielberg stannade kvar för tvåan så anonyme britten Brian Gibson fick ta över regin. Den här uppföljaren påminner en del om Jaws 2: de flesta av skådisarna från ettan är tillbaka och allt ser välbekant ut, men manuset är klent och Spielberg-magin saknas. Somt har åldrats risigt, som Magical Native American-tropen, annat är mysigt: Craig T. Nelson och JoBeth Williams har fortsatt väldigt fin kemi, den är stiligt plåtad av exil-ungraren Andrew Laszlo (The Warriors, Innerspace) och många av specialeffekterna – old school-grejer som molnformationer och matte painting – är härliga.
Tokfransen H.R. Giger togs in på Creature Design men ville inte lämna Zurich så jobbet gjordes på distans och han uttryckte senare missnöje med slutresultatet – dock inte filmens showstopper, sekvensen där Craig T. Nelson tar till flaskan och tankspritt sväljer en demonisk tequila-mask som han senare kräks upp och som växer till en gigantisk demon. En klart mäktig scen!
Poltergeist II: The Other Side fick usel kritik men drog in bra med pengar, så trean var given. Redan två år senare kom Poltergeist III, med bruks-skräckregissören Gary Sherman (Dead & Buried) på både regi och manus. Varken JoBeth Williams eller Craig T. Nelson ville vara med en sväng till, så i trean har Carol Anne skickats till Chicago för att bo hos sin rika moster (Nancy Allen) och hennes gubbe (Tom Skerritt) som chefar för en toppmodern skyskrapa där familjen också bor: en högteknologisk kapitalistdröm som huserar både bostäder, kontor och köpcentrum. Men sektledar-spöket från förra filmen hittar Carol Ann och snart blir det otäckheter igen.
Denna tredje Poltergeist-film är på alla möjliga sätt ett ganska sorgligt kapitel i filmhistorien. Den floppade hårt och är för evigt förknippad med att Heather O’Rourke (som spelade Carol Anne) tragiskt dog av akut tarmvred, bara tolv år gammal, några månader innan premiären. (Under inspelningen tog hon kortison-injektioner för den otrevliga tarmsjukdomen Chrohn’s disease och är därför uppsvälld i ansiktet i alla sina scener.) Det är tveklöst den sämsta filmen, spelet är all over the place, och det är ett evigt tjat om ”Carol Anne” – någon har räknat ut att hennes namn ropas ut 121 gånger!
Men det finns ljuspunkter. Lara Flynn Boyle gjorde filmdebut (och heter förvirrande nog ”Donna” precis som i Twin Peaks), och några av make up-effekterna är smarriga. Men framförallt imponerar de visuella effekterna. Gary Sherman må ha varit en tafflig manusförfattare men till filmens förtjänst gick han verkligen igång på dubbelgångar-temat: Carol Anne blir nämligen instängd i en spegel-dimension, och filmen bjuder på flera intrikata och vanvettigt imponerande spegeleffekter som alla är gjorda ”mekaniskt” med scenbyggen och stand-ins, långt före CGI.
Efter denna deppiga film fick franchiset vila… några år. En teve-serie (Poltergeist: The Legacy) gjordes i fyra säsonger i slutet av 1990-talet, och Gil Kenans rätt meningslösa remake på första filmen kom 2015. Sen dess har det varit tyst, men likt filmernas osaliga andar brukar framgångsrika franchise aldrig få ro, så det kommer säkert en reboot snart. Tills dess – se om ettan men skippa uppföljarna.
Alla tre Poltergeist-filmerna finns att strömma här och var.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna en kommentar