Ett ungt holländskt par, Rex och Saskia, är på bilsemester i Frankrike. De är förälskade, men det är tydligt att relationen stundtals slirar. Det gnabbas, de kommer inte överens, de stör sig på varandra, men de kommer över det. Deras förhållande är som många andras. Paret stannar vid en bensinstation och Saskia går för att köpa fika samtidigt som Rex tankar bilen. När han är klar hittar han inte Saskia. Ingen har sett henne. Han letar, men hon är borta, uppslukad av jorden.
Jag närmade mig den här holländsk-franska kidnappningsthrillern från helt fel håll, egentligen. Som tonåring såg jag först den trista amerikanska nyinspelningen The Vanishing (sv. Spårlöst försvunnen, 1993), märkligt nog också regisserad av originalets George Sluizer, med Jeff Bridges och Kiefer Sutherland i huvudrollerna som den otäcka kidnapparen respektive den förtvivlade mannen som letar efter sin försvunna flickvän. Den filmen var inte särskilt minnesvärd, och redan då hörde jag att originalet, Spoorloos (1988), var så mycket bättre. Men på den tiden, hör ni det ungdomar!, var det fullständigt omöjligt att kontrollera om detta stämde, det tog typ trettio år innan jag fick tillfälle att se Spoorloos och kunde bekräfta det själv. Filmen fick aldrig någon svensk biodistribution och mig veterligen dök den aldrig upp på VHS heller. Men jo, den är precis lika bra som sitt rykte, om inte ännu bättre – en modern klassiker.
I grund och botten är Spoorloos en berättelse om två besatta män. Raymond, sociopaten, är fixerad vid brottets mekanismer som vore det en gåta man ska lösa – hur man bäst går tillväga för att kidnappa en kvinna och komma undan med det; han förlorar sig i detaljer, granskar mått, förutspår mänskligt beteende. Rex, pojkvännen till den försvunna Saskia, är den känslomässiga motpolen – han försöker desperat hitta sin flickvän, gör sig med tiden omöjlig bland vänner och bekanta, irriterar media och polis, vägrar släppa taget, oförmögen att gå vidare. Åren går, och sökandet blir hans identitet, hans enda drivkraft.
Det eleganta och kusliga sätt på vilket Saskia försvinner från filmen påminner mig om när Rita kliver ur handlingen i Mulholland Drive (2001) eller när Charlotte Ramplings man försvinner i Ozons Sous le sable (2000) – vi ser dem aldrig faktiskt försvinna, plötsligt är de bara borta. Inga fyrverkerier, ingen läskig musik, inga snabba klipp. Och filmen fungerar som en meta-medbrottsling; genom att lämna bilden finns personerna inte längre. Ingenting existerar utanför filmrutans ramar. Filmen blir medskyldig till deras försvinnande.
Att visa kidnapparen Raymond så tidigt som Sluizer gör i filmen, och gradvis flytta fokus från Rex och Saskia till honom och hans familj, och i samma rörelse plocka bort whodunnit-aspekten ur ekvationen, känns fortfarande nytt och modernt. Filmen jämförs ofta med Hitchcock och det finns beröringspunkter, särskilt vad gäller intrigen, men stilmässigt är den väldigt långt från Hitch, åtminstone hans Hollywoodproduktioner. Vad den däremot ser ut som är en Éric Rohmer-film cirka Le rayon vert (1986): lite urtvättade färger, ett svalt, distanserat fotografi, sparsam användning av musik.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna en kommentar