Dr. Gogol är förälskad. Eller rättare: besatt. Han tillbringar all ledig tid – och han tycks ha eoner av ledig tid – i eller utanför logen på teatern i Paris där den vackra aktrisen Yvonne Orlac uppträder i en mustig Grand Guignol-uppsättning. Men trots att Gogol överöser henne med både komplimanger och luxuösa gåvor är kärleken inte ömsesidig. Kanske beror det på Gogols lite speciella utseende, med rakat huvud och kassa tänder, eller så är det bara hans sätt att stirra oavbrutet på henne med sina enorma längtansfyllda hundögon?
Yvonne å sin sida har bara ögon för sin make, den framstående konsertpianisten Stephen Orlac. När hon till slut avslöjar för Gogol att hon a) är gift och b) ska lämna Paris för att leva i London med maken blir Gogol knäckt, och får nöja sig med att köpa loss den välgjorda vaxdocka av Yvonne som teatern skapat för föreställningarna. Men strax därefter hamnar herr Orlac på samma tåg som en ökänd mördare, tåget spårar ur och i olyckan sargas Orlacs ömtåliga händer så svårt att bara en av världens skickligaste kirurger – Dr. Gogol – kan rädda honom. Med ett så småningom fasansfullt resultat…
Maurice Renards roman Les Mains d’Orlac från 1920 har filmats flera gånger och Mad Love från 1935 är den mest kända versionen – inte minst för Peter Lorres helt oförglömliga porträtt av den kärlekskranke och senare mordiska Dr. Gogol. Det här var Lorres andra film efter flykten från Tyskland 1933, och han höll fortfarande på att lära sig engelska. Brytningen och hans säregna röst ger Gogol liv och det rakade huvudet förstärker hans sinistra uppenbarelse och accentuerar hans stora ögon. ”Lorre triumphs superbly in a characterization that is sheer horror. There is perhaps no one who can be so repulsive and so utterly wicked. No one who can smile so disarmingly and still sneer. His face is his fortune” skrev Hollywood Reporter träffande.
Det vore fel att säga att Peter Lorre håller igen – i den här filmen spelar alla STORT. Inte minst Colin Clive, mest känd som Henry Frankenstein i Whales film, som den plågade pianisten. Hans rolltolkning är helt nipprig, och kontrasterar å sin sida mot Ted Healy som spelar en fartig polis som om han vore med i en screwballkomedi, medan Frances Drake som Yvonne Orloc är klassiskt skräckslagen. Spelet är med andra ord all over the place men kanske var det så regissören Karl Freund ville ha det?
Han började som fotograf på expressionist-rökare som Wegeners Der Golem och Murnaus Der letzte Mann för att sedan plåta Langs Metropolis innan han drog till USA, där han fotade bland andra nämnda Dracula och regisserade ett gäng filmer varav The Mummy – känd från Idas skräck-grundkurs! – var den andra och Mad Love den sista. Gregg Toland (som skulle plåta Citizen Kane några år senare) var filmens foograf men Freund lade sig såklart i. Mad Love ser därmed fortfarande helt fantastisk ut såhär 90 år senare och några interiörer – framförallt foajén och trappan upp till Gogols våning – är expressionistiska underverk.
Slutet ska inte avslöjas men den innehåller en kacklande Lorre i cyberpunkig förklädnad som pratar med en vaxdocka – inga konstigheter i den här märkliga men mästerliga skräck-melodramen.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
A-kurs i skräckfilm del 5: The Wolf Man
Big Trouble in Little Outpost
Poddtips: Skräck i Salong 3
Spirits of the Dead: skippa Vadim och Malle, se Fellini!
Samvetslös plastikkirurg blir mordisk cirkusdirektör i Circus of Horrors
Anguish: snurrig surrealistisk spänning i flerbottnad film i film i film i film
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna en kommentar