På en hörntomt i nordöstra delen av Los Feliz i Los Angeles, ett stenkast från Griffith Park, ligger ett elegant huskomplex i Mayan Revival-stil från tidigt 1930-tal – rena stenåldern med LA-mått mätt – som sedan dag ett inhyser ett säreget sällskap, The Philosophical Research Society. Sällskapet grundades, precis som många andra udda rörelser i USA, av en excentrisk man med en vision och ett festligt namn, Manly P. Hall – mystiker, astrolog, karismatisk föreläsare m m. Här, i Los Feliz, skulle inte bara Halls enorma personliga samling av esoterisk litteratur och parafernalia göras tillgänglig för allmänheten, ambitionen var att komplexet skulle utgöra “a repository of multicultural wisdom sources and a center of learning”, med inriktning på mysticism, religion, (ny)andlighet och filosofi.
Idag organiseras centret som en non-profit och är “dedicated to the ensoulment of all arts, sciences, and crafts”. Sällskapets akademiska bona fides – själva forskningsdelen av “PRS” – är lite skakiga, men biblioteket är tveklöst en otrolig resurs för allsköns sökare, om de så är skolade vetenskapsidkare eller lekmän. När jag går omkring i lokalerna (förutom biblioteket finns det en stor aula, en mindre föreläsningssal, ett konstgalleri och en bokhandel där man kan köpa allt från lokala spirituella fanzines till tegelstensböcker om aliens) får jag kanske lite orättvist känslan av att så här skulle det se ut om UFO Sverige och new age-butiken Sök & Finn startat ett kulturhus tillsammans. (Fast snyggare. Och bättre.)
(Manly P. Halls liv var förresten så långt och innehållsrikt att det är förvånande att det inte gjorts en film om honom, han verkar onekligen ha varit en intressant person – till och med hans död vid 89 års ålder 1990 är omgärdad av mystik och oklarheter. Jag får bilder från The Master i huvudet när jag läser om honom; PTA:s film utspelar sig dessutom ungefär då Hall var som mest aktiv. Vad jag förstår så fanns det dock inte så mycket sektledaraktigt över Hall – viktig detalj! – han verkar mest ha varit duktig på att charma in sig hos typ societetsdamer med stort intresse av det esoteriska och en villighet att öppna börsen för studier av det okända.)
Jag besökte PRS i våras för att gå på en filmvisning. LA är en fantastisk filmstad, såklart, och de roligaste visningarna sker ofta långt bort från de traditionella biograferna (här har jag skrivit lite mer om det). Och eftersom PRS är en modern kulturförening, antagligen med ekonomiska behov att locka en bredare skara än deras lite smala kärnpublik, är deras utbud numera tämligen spretigt, något som jag hört äldre PRS-fans knorra om; samtidigt som jag kollar på film pågår game night i bokhandeln och i biblioteket hålls en föreläsning om livet efter döden i klassisk judendom. Dagarna därpå anordnas allt från konserter och workshops till bokcirklar och meditationspass, långt ifrån allt med gravallvarligt andlighetstema. Kanske på gott och ont. Det är ett typiskt kaliforniskt laidback ställe, avväpnande charmigt och inte alls så sektigt som jag föreställt mig att det skulle vara.
Filmen som visades i aulan denna kväll var den mexikanska melodram-skräck-rullen Even the Wind Is Afraid (Hasta el viento tiene miedo, 1968), en mysrysig historia om ett gäng tjejer på internatskola vars tillvaro vänds upp och ner när mystiska händelser börjar inträffa på skolan. Är det månne spöken? Först är det typiskt poltergeistaktiga tricks – dörrar slås igen, ljus blinkar på natten och otäcka ljud ekar i korridorerna. Men snart blir det mer påträngande: några tjejer börjar drömma mardrömmar, går i sömnen, tror sig se saker. Och någon verkar befinna sig i det där klocktornet varifrån en student hoppade mot sin död för bara något år sedan…
Even the Wind Is Afraid är en helfestlig, publikengagerande film som lånar friskt från Mario Bava och Alfred Hitchcock (särskilt Vertigo). Flickornas övernaturliga bekymmer, som naturligtvis krockar med världsliga kärleksproblem och stränga, förment straighta, lärare som sätter stopp för utmanande kläder, smink och popmusik, slår ofta över i ren camp men hittar alltid tillbaka till spänningsspåret. Personen som introducerade filmen berättade att den är en stone-cold kultklassiker i Mexiko, där har alla sett den, den går jämt på tv, alla har sin favorit av studenterna (som ska föreställa typ 15-17 år gamla men som alla är omkring 23-28), och den anses allmänt ha revitaliserat den inhemska skräckfilmsproduktionen i slutet av 1960-talet.
Vilken ynnest att få ta del av allt detta! Trots de knarriga, obekväma stolarna i aulan på PRS och det till 11 uppskruvade och diskantskorrande ljudet var visningen helt och hållet njutbar, och bekräftade den gamla sanningen att det inte nödvändigtvis de filmupplevelser då du sitter som mest bekvämt, framför den största duken och med den mest optimalt kalibrerade ljudanläggningen som blir de mest minnesvärda.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
The kids are not alright — streamingpremiär för Weapons
Ring IT-supporten! DET är för lite clowner i nya King-serien
Dakota Fanning håller låda i kusliga kammarspelet Vicious
Tips! 5 skräckfilmer du måste se på SVT Play
3 x John Brahm: Jack the Ripper-riff, krackelerande kompositörer och illvilliga illusionister
A-kurs i skräckfilm del 6: The Innocents
Frankenstein Meets the Wolf Man: både vemodigt och löjeväckande i Universals första monstermashup
A-kurs i skräckfilm del 5: The Wolf Man
Big Trouble in Little Outpost
Poddtips: Skräck i Salong 3
Spirits of the Dead: skippa Vadim och Malle, se Fellini!
Samvetslös plastikkirurg blir mordisk cirkusdirektör i Circus of Horrors
Anguish: snurrig surrealistisk spänning i flerbottnad film i film i film i film
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna en kommentar