Det gamla fina latinska uttrycket annus horribilis räcker knappast till för att beskriva det på många sätt överjävliga året 2025. Behovet av den bästa snuttefilten som finns – riktigt bra skräckfilmer – har varit större än på länge och jag tycker skräckis-året lyckligtvis har levererat fint. Här är mina favoriter!
12. The Toxic Avenger
Skådisen och regissören Macon Blair har varit en idol ända sedan han gjorde huvudrollen i kumpanen Jeremy Saulniers kolsvarta hämnd-drama Blue Ruin för drygt tio år sen. Och Tromas filmer har väl ärligt talat alltid varit bättre i teorin än i verkligheten, med tafflig look, låg budget och pueril humor som aldrig riktigt matchat de spexiga titlarna. Så matchningen av Blair och Tromas slagskepp The Toxic Avenger blev en succé, så slaskig och våldsam att den fick vänta två år efter festivalpremiären på Fantastic Fest i Texas innan den fick biodistribution (och därför är listad som 2023 överallt). En både smart och tramsig satir över big pharma som bjöd på Kevin Bacon i ännu en sliskig skurkroll, Elijah Wood som mobbad psykopat (stylad efter The Penguin i Batman Returns?) och massor av härlig gore.
11. Sinners
En av årets stora snackisar, inte minst för att Ryan Coogler säkrade rättigheterna för sin egen film gentemot Warner i en extremt ovanlig deal, och för att den gick såpass bra att den landade en 17:e plats på årets mest inkomstbringande filmer internationellt – en av blott två (!) filmer på topp 20 som inte är en sequel eller bygger på IP. Men filmen då, varför så lågt på listan? Rasist! Nej nej – jag gillade verkligen den oerhört långsamma första timmen med alla bilfärder genom CGI-bomullsfält och sista halvan när det börjar barka bjuder på riktigt mustigt vampyrvåld och en stor skopa svart humor. Sen är jag väl lite mer ljummen inför showstopper-scenen där Coogler driver hem sitt budskap om kulturell appropriering med storsläggan, en både virtuos och rätt pajig scen som blev en vattendelare.
10. 28 Years Later
Radarparet Danny Boyle – Alex Garlands uppföljare hade en av de senaste årens absolut bästa trailers, med en monoton inläsning från 1903 av Kiplings soldat-dikt Boots till kusliga bilder som teasade en spännande folk horror / sekt-tematik. Svårt att leva upp till – men om filmen inte blev så läskig som jag hoppades på överraskade den på flera sätt, med ett berättarperspektiv som skiftade, tidernas största zombie-balle och Edvin Ryding i en riktigt fin biroll. Och ett abrupt slut som helt fräckt lämnar över till uppföljaren. 16 januari kommer The Bone Temple och det ska bli spännande att se vart de tar resten av sagan.
9. Presence
Den alltid så flitige Steven Soderbergh (detta var hans andra film i år jämte Black Bag) slog ihop sig med manus-nestorn David Koepp för en atmosfärisk spökfilm med en USP: hela handlingen berättas utifrån spökets POV via fritt svävande steadicam. En fiffig idé som höll hela vägen in i mål – även om man nog inte bör nagelfara twisten på slutet.
8. The Wailing
Pedro Martín-Caleros långfilmsdebut är en ett slags spansk It Follows, där flera generationer av unga kvinnor förföljs av en demon i form av en otäck gammal gubbe som präglar deras liv och driver dem in i sorg, depression och i värsta fall självmord. Gubben är osynlig, så ingen tror dem – men gestalten kan fångas av en kamera, vilket han gör i flera kusliga camcorder-sekvenser. På under två timmar bygger Martín-Caleros upp en nästan episk berättelse i flera kapitel och flera länder där demonen härjar i det tysta och utsätter nya kvinnliga offer för sitt obönhörliga våld – det kan läsas som ett patriarkalt förtryck som ständigt förnyar sig, men filmen funkar utmärkt som “bara” en mästerlig slow burn-skräckis.
7. Together
Ännu en långfilmsdebut: Michael Shanks film handlar om ett halvungt par (Alison Brie och Dave Franco, som båda också producerat) som lämnar sina vänner i New York för att flytta till vischan där hon fått ett lärarjobb och han kan få tid att odla sin (tveksamma) musikerbegåvning. Men på en hajk i skogen trillar de ner i en grotta, får i sig vatten från en mystisk källa, och snart börjar de… växa ihop. Att Franco och Brie också är ett par sedan över tio år tillbaka ger extra krydda till en smart, rolig och body horror-späckad betraktelse över kärlek och tvåsamhet. Om den amerikanska drömmen är att gifta sig med den man älskar, så måste väl nästa steg till den ultimata lyckan vara att bli samma person… eller? En mysig doldis!
6. Vicious
Polly (Dakota Fanning) är drygt 30 fyllda men har inte riktigt fått fason på livet. Hon bor i ett hus hon hyr av sin betydligt mer framgångsrika syster, och sitter hemma en regnig kväll och preppar inför en viktig jobbintervju nästa dag. Då ringer det på dörren, och in stiger en liten kvinna med smurflik röst (spelad av fantastiska Kathryn Hunter från Andor) som efter lite oskyldigt småprat plötsligt blir dödligt allvarlig och ger Polly en mystisk trälåda. ”Du kommer att dö ikväll”, säger hon, ”om du inte gör som jag säger.” Med lådan följer ett timglas och innan sanden runnit ut måste Polly slutföra tre uppgifter… om hon vill fortsätta leva. Där har ni den enkla premissen till The Strangers-skaparen Bryan Bertinos nya. Upplägget har Twilight Zone-vibbar, eller varför inte The Box, Richard Kellys existentiella sci fi-raffel som jag älskade men som floppade hårt 2009. En enkel premiss med ett uppdrag som måste utföras om man inte vill dö. Men vad är man beredd att offra? Och vem är man efteråt? Det är möjligt att idén inte håller till en hel film men jag var trollbunden från början till slut. Dakota Fanning är strålande i ett kusligt kammarspel, med obehaglig gore och en tryckande känsla av oundviklighet.
👻 Imorgon på Nyårsdagen avslöjar vi plats 1-5 och årets bubblare!
Skärmtid 
Lämna en kommentar