Så kunde man äntligen se klart sista avsnittet efter den här hoppiga och uppdelade säsong 5 av Stranger Things, serien som var en sensation när den kom, som blev en rejäl marknadsföringsskjuts för Netflix eftersom de var den streamingtjänst som vågade satsa på de originalidéer som alla andra sa nej till. Those were the days… nåja!
Två tredjedelar av Skärmtid, Ida och Per, tänkte ta ett litet snack om finalen – vad var bäst och vad gillade vi möjligen lite mindre?
Texten innehåller massiva spoilers!
Ida: Alltså jag tänker dundra ut med det här: jag äääälskade finalavsnittet. Jag tyckte den var perfekt! Oavbrutet, alltså OAVBRUUUUUTET spännande, fin, rörande och mycket tillfredsställande knut-ihop-knytande. Dessutom känns det som att Duffer-bröderna blivit så mycket bättre på att både skriva och regissera (med rutinerad hjälp från den fantastiske regissören Frank Darabont), lite KONTROVERSIELLT men för mig var det här nog bästa Stranger Things-säsongen. Vad tyckte du?
Per: Jag är kanske inte riktigt lika extatisk är jag rädd! Det var tajt och spännande och jag gillade det gigantiska spindelmonstret som härjade i en postapokalyptisk öken så att hela gänget fick ta på sig sin finaste Mad Max-cosplay. Men det var lite väl mycket av den här episoden (och hela säsongen) som handlat om att presenterat handlingsplaner och berätta för publiken vad man ska göra härnäst. (Säsong tre när de hängde på på Starcourt Mall är fortfarande min favorit.) Men visst fanns det massor av njuta av. Är du alltså helt såld på allt?
Ida: Säsong 3 har hittills varit min favorit, hmm kanske delad etta då. Det är inte som att jag inte hade invändningar såklart här i femman. De hade ju ingen aning om att det skulle bli fem säsonger, så det är ju ton av efterhandskonstruktioner och krampaktigt lösande av att få ihop Henrik/Vecna/The Mindflayer/Demogorgons. Plus hur knölig kan en plan bli för en evil mastermind? Vänta här: låtsas vara en osynlig kompis, sedan kidnappa dessa barn, stänga in dem i ett påhittat minne/fantasi, medan de i själva verket är i en annan värld, inuti ett megamonster, med nån slags tvångsmatande tentakler i käften – för att bygga VÄGAR mellan världarna?! Say what? Men jag valde att bara acceptera. Jaja nu är det så, enjoy the ride! Vad tycker du?
Per: Haha ja extremt krånglig handling vilket krävde alla de där exposition-scenerna som folk driver med nu på Instagram. Men jag köpte det också – det var rätt mäktigt med alla dimensioner och att barngänget hade fruktstund i Henrys femtiotalsidyll samtidigt som de var inslemmade Vecna-batterier à la The Matrix.
Ida: Om jag fick önska en sak så är det att militären/konspirationsteorierna hade fått mycket, mycket mindre plats. Dels är det inte så jäkla kul med stories kring ”myndigheterna gör experiment på oss” när det är exakt så som en växande grupp foliehattar verkligen tänker, miljoner tror liksom att ”Big Pharma” och vagt ”Myndigheterna” smittade oss med covid. Och!!! Hur ofräscht och KONSTIGT var det inte att våra hjältar hade noll problem med att meja ner militärer? Ursäkta Nancy, du skjuter typ tio helt vanliga soldater och bryr dig inte mer om det? Noll ”herregud jag dödade en människa”, nej nej, ratatatatata bara.
Per: Håller med dig om militärerna, men samtidigt kändes Linda Hamilton lite underutnyttjad. Kul casting men hon hade inte så värst mycket att göra mer än att vara ett hardass. Som hon var med den äran. Hon såg ut precis som Klaus Kinski i sitt mäktiga silver fox-frilla! Hade hellre sett mer av henne än hennes psykopat-underlydande som blev lite tröttsam i sitt överspel. Och absolut, jag noterade också det märkliga i att alla soldater var kanonmat som tydligen förtjänade att massakreras. Hur många soldater mejade Hopper ner? För att sen fortsätta vara polischef i Hawkins efteråt som om ingenting hade hänt?
Ida: Men mer om Nancy då, fan vad kul att de valde att förvandla henne till en fullblodig Ripley?! Peruken, svetten, kläderna, det sammanbitna våldsamma… Jag tycker det var så fint att de gav precis varenda person en egen linje, det trodde jag faktiskt inte när den här säsongen började. Jag saknade liksom high school-hänget – trodde jag. Men det behövdes inte. Dustin och Steve, gud vad fint att de fick hitta tillbaka till varandra. Kramas. ”If you die, I die”. Tår i ögat!
Per: Ja! Så vackert och rörande. Det mysigaste med att detta var det ultimata knyta ihop säcken-avsnittet var att alla konflikter löstes. Men inte på ett lättköpt utan fint och meningsfullt sätt! Jag älskade verkligen scenen där Steve och Dustin rensade luften och bearbetade det som hänt med Eddie. Och prata ut-scenen mellan Steve och Jonathan. Mysigt! Håller med om Nancy, kul att hon fick blomma ut. Gillade också den ärkeromantiska förlovningsscenen med Donna och Jonathan i rummet som sakta fylldes med sperma. (Eller var det stearin?)
Ida: Rummet som fylldes med sperma! Men Per?! Plus det var ju snarare en anti-förlovningsscen! En bra grej tycker jag: det har vi varit som en lång ”vem ska Nancy välja – Steve eller Jonathan” och så blev det oväntat ingen. Har vi knappt sett sedan Kellys ”I choose me”-scen i Beverly Hills. En stark referens för er där ute i min ålder!
Per: Vad tyckte du förresten om slutet? Eller snarare sluten – hela sista halvtimmen var ju en lång epilog med lika många slutscener som The Return of the King.
Ida: 45 minuters eftersnack! Och det gjorde mig absolut ingenting. Inte helt traditionellt men allas stories skulle ju knytas ihop och det blev ju superfint. Favorit: minns du allra första scenen med Eddie i matsalen där han berättar exakt hur han skulle göra när han tog studenten (eller vad man nu ska kalla det på svenska), och nu gjorde Dustin exakt så.
Per: Ah! Hade glömt den. Snygg callback! Vad tror du om Mikes teori om att Eleven faktiskt överlevde och åkte på hajk i Skottland – troligt, eller rent önsketänkande? Och ett sätt att öppna upp för El-spinoffs (om nu Millie Bobby Brown är pepp)?
Ida: Skottland??? Jag tänkte mer: Sydamerika! Hmm jag vet inte. Tror inte det blir spinoffer med henne, däremot andra. Det ska ju komma en animerad serie som utspelar sig mellan säsong 2 och 3. Och så finns det ju en pjäs som spelas nu där man får veta mer om Henry och – jag antar – mer om det där minnet i gruvan när han blev smittad av lite mindflayer-guck. Haha stor bomb att lägga in i sista avsnittet ändå, utan att förklara mer förutom i en Broadwaypjäs?!
Per: Jag har faktiskt sett den där pjäsen (The First Shadow), när vi var i London våren 2024. Det var klart mäktigt! Men jag håller med – ett underligt beslut att inte ta med den origin storyn i tv-serien.
Ida: Näe?! Fy fan vad avis jag blir!!! Så då hade du full koll. Vill du se mer då, eller har du fått nog?
Per: Jag är faktiskt 100% nöjd! En värdig avslutning.
Ida: Bra att det var lite öppet med El tyckte jag. Så härligt och passande grepp att berätta om allas eventuella öden genom D&D. The Storyteller and The Mage… Och fina fina Will i en gaybar i New York! Jag tyckte Noah Schnapp gjorde så sjukt fint jobb med Will. Visste du att alla äckliga mansbebis-homofob-as har review-bombat avsnittet med komma ut-scenen? Det har lägst betyg av samtliga avsnitt av alla säsonger. Jävla hatiska äckel, jag önskar NI blir tentakel-sondmatade med svart gas av ett avgrundsmonster!
Per: Japp, läste om det. Så vidrigt! Håller med, Noah Schnapp var makalöst bra i den här säsongen och komma ut-scenen var stark! Tänkte du förresten på att Max tog studenten samtidigt som de andra fast hon legat i koma och missat flera år? Skolan kanske tyckte att Running up that Hill på repeat i två år räckte som home schooling.
Ida: Ja ja… ja man kan ju hitta tusen konstiga saker men jag valde lyckan och bara gick med på allt för the RIDE! Jag känner här att du är lite mer ljummen så jag bombar på med saker jag gillade:
1. Mammorna fick vara coolast, Karen Walker som dödade demodogs med exploderande torktumlare (scenen var välgjord men en riktig ripoff av raptorscenen i köket i Jurassic Park…) och så Joyce som fick så jävla NOG av Vecna som låg där och vägrade dö, och vi fick se i flashbacks hur mycket han plågat Will och så hackade hon av huvudet. Winona!
2. Delightful Derek. Hela han var så bra (Holly med, som vinner för bästa outfit) men jag tänkte särskilt på hans replik ”Suck my fat one!” – kände du igen var den repliken kommer från?! Pepprat med påskägg som vanligt, men det här var nog min favorit. Tillsammans med att de kopierat Molly Ringwalds frisyr och hårfärg till Vickie.
3. Camazots. Jag älskade det här drömmande, surrealistiska knasandet med att gå in i en dörr mitt på en äng, hamna i konstiga minnen…väldigt Eternal Sunshine of the Spotless Mind och en väldigt välkommen respit från det faktiskt rätt grådassiga, trista och oläskiga Upside Down. Var tog mördar-fladdermössen vägen?
Per: Haha ja ”Suck my fat one” är från Stand By Me. (Ida: åhhh så klart tog du den ❤ )
En av 100 ziljarder fina 80-talsreferenser! Bra bombat – jag håller med om alla tre. Slänger in ytterligare tre:
1. Kemiläraren! Älskade att Mr Clarke fick vara med och besegra Vecna.
2. Hopper friar till Joyce på restaurangen. Ljuvligt!
3. Den absoluta slutscenen med den övertända D&D-sessionen och Mikes bitterljuva farväl till sin barndom när han står i trappan. En helt fulländad scen – både rolig och mycket rörande.
Ida: Jag håller med om din trea. Svid i halsen! Perfekt slut på slutet.
Stranger Things finns på Netflix.
Skärmtid 
Lämna en kommentar