Jag har länge berättat för alla som orkat lyssna vilka gamla filmer jag uppskattat mest under året som gått (här är förra årets lista, och här hittar ni de senaste tio årens). När det gäller bra filmer som släpptes under 2025 är det som vanligt så att jag inte hunnit se tillräckligt mycket för att kunna sätta ihop en topp tio.
2025 var enligt flera måttstockar ganska eländigt för världen i stort. Krig och elände, orättvisor och katastrofer, klimatkris och fascism. För egen del avslutades året därför kongenialt med det värsta ryggskott jag haft på över tio år, en timme in på julledigheten, vilket inte bara ställde in mitt jul- och nyårsfirande utan också omöjliggjorde listmakeri och skriverier. Därför kommer den här listan först nu, en hel vecka in på det nya året.
Med dessa disclaimers ur världen kommer här de (drygt) tio bästa gamla filmerna jag såg för första gången 2025. ”Gamla” innebär här att de har minst tio år på nacken. Alfabetisk ordning.
The 36th Chamber of Shaolin (Lau Kar-leung, 1978)
Av Shaw Brothers många filmer, särskilt deras output under 1970-talet då de bidrog till att popularisera kampsportsgenren, är jag egentligen mer förtjust i de fantasifulla rullar som innehåller studions ”husband”, det otroligt synkade stuntgänget Venom Mob, ofta regisserade av Chang Cheh — Five Deadly Venoms (1978), Five Elements Ninja (1982), t ex — men den här lite mer jordnära filmen har klassikerstatus av en anledning. Förvisso finns även här magiska inslag, som när en kung fu-mästare förflyttar en motståndare endast med hjälp av qi som nån annan Yoda, men när vi följer kuvade San Te och hans kamp för rättvisa mot en korrupt general som terroriserar hans hemtrakt handlar det mesta om hårt, envetet arbete. Nyckeln till att kunna slå tillbaka är att bli bättre på kung fu.
Bitvis bisarrt strukturerad där merparten av handlingen är förlagd till det Shaolinkloster där San Te slickar såren och utbildar sig — om du gillar träningsmontage kommer du älska den här filmen — men en fint uppbyggd hämndhistoria ändå. Och Gordon Liu är magnetisk i huvudrollen, vilken stjärna. Känns lite bortglömd idag (även om han dök upp i Kill Bill). Kolla ansiktet! Atletisk stud och empatisk pretty boy på en och samma gång. (Längst upp till vänster i kollaget ovan.)
Belfast, Maine (Frederick Wiseman, 1999)
Flera av dokumentärnestorn Frederick Wisemans filmer skildrar samhällen i samhället, som ett universitet, ett sjukhus eller ett zoo — hans livsverk har på många sätt varit att undersöka hur människor organiserar sig, om det så är under kapitalet, kunskapen eller kulturen. Andra av hans filmer utforskar faktiska samhällen, som In Jackson Heights (2015), Monrovia, Indiana (2018) samt den här juvelen från 1999, som handlar om den sömniga kuststaden Belfast i Maine (invånarantal 2020: drygt 6 000). Belfast är ett gammalt samhälle med amerikanska mått mätt, fullt av bibehållna historiska miljöer från sent 1700-tal, och traditionellt präglat av fiske, jakt och småföretagande. En enkel, inte särskilt förmögen stad, som tacklar samma socioekonomiska utmaningar som alla andra lantliga hålor i postindustriell limbo ställs inför.
Dokumentären intar samma observerande flugan-på-väggen-stil som andra Wisemanverk, och saknar i vanlig ordning såväl pålagd musik som regelrätta intervjuer, eller för den delen information om var vi befinner oss och vem som står framför kameran. Wiseman följer med när hemtjänsten besöker gamlingar, han hänger på kommunfullmäktigemöten där allmänheten ventilerar oförrätter, går på sövande tråkiga gudstjänster, och åker med hummerfiskare en arla morgon och vittjar tinor. Det är oavbrutet fascinerande under hela den drygt fyra timmar långa speltiden. Wiseman är en av vår tids stora humanister.
Vissa sekvenser och personer fastnar särskilt. Den 60-årige mannen som återhämtar sig från en stroke och numera gått ner till 2-3 paket cigg om dagen. Landskapsmålaren som tyst och med stadig koncentration arbetar i sin ateljé. Seniorkursen i blombindning. Socialarbetaren som försiktigt förhör sig om hur det går för en ung kvinna med missbruksproblematik (längst ner till vänster i kollaget ovan.)
En liten varning utfärdas för djurvänner — utöver fiskerianläggningarnas industriella hantering av sin fångst innehåller filmen ett par riktigt obehagliga scener i vilka såväl vargar som rävar utsätts för människors våld. Även dessa grymma handlingar, ofta men inte bara jaktrelaterade, fångas på samma kompromisslösa sätt av Wiseman som allt annat i filmen, han är ovillig eller oförmögen att titta bort åt oss, och det valet att ha med sekvenserna i filmen tydliggör på ett smärtsamt sätt hur alla filmer, även Wisemans, består av tusentals små val, vad kameran tittar på, hur den rör sig, vilka klipp som görs, när en scen tar slut. Wiseman själv har såklart aldrig hävdat något annat, men en ytlig läsning av hans filmer som man ibland stöter på är att han bara passivt registrerar det som sker, vilket naturligtvis inte kunde vara längre från sanningen. I själva verket är han till både form och innehåll en politisk, radikal filmskapare.
För övrigt är brittiska filminstitutet mitt uppe i en Wisemansatsning, man har bland annat ordnat visningar av flera filmer på BFI Southbank under hösten och vintern. Nu i januari kommer även en handfull titlar släppas på bluray i UK för första gången och ytterligare ett gäng kommer att kunna ses via BFI Player. Goda nyheter om man är i Storbritannien och/eller har möjlighet att streama!
Black Belt Jones (Robert Clouse, 1974)
Mycket nöjd med att äntligen beta av Black Belt Jones i sin helhet, en actionklassiker som på ett smart sätt kombinerar två väldigt tidstypiska fenomen i början av 1970-talet — kampsport och blaxploitation. Regissören Clouse hade tidigare gjort Bruce Lee-succén Enter the Dragon (1973) i vilken den karismatiske karatekan Jim Kelly hade en minnesvärd biroll. Här gör han titelrollen som kampsportaren ”Black Belt” Jones som kommer till undsättning när en anspråkslös dojo (som drivs av Scatman Crothers!) i ett fattigt område utsätts för trakasserier av maffian som vill riva kåken den huserar i.
Empire City (Michael Blackwood, 1985) + Christmas in NY (Tatsuro Yamashita, 1991)
Underhållande dokumentär om New York som har lika spretiga ambitioner som staden själv — ena stunden vill regissör Blackwood prata om New York som likt fågel Fenix ständigt reser sig ur askan och kontrasterar utbrända byggnader i The Bronx med multimiljonärer på Wall Street, i nästa andetag vill han göra en regelrätt historieskrivning à la Ken Burns med tillbakablickar till 1700-talet, men så överger han det också och landar i den moderna mångkulturella stadens kulturuttryck och utmaningar.
Dessutom har Blackwood vad vi kan kalla ett Koyaanisqatsi-komplex, han försöker precis som det mästerverket (som kom något år innan denna) fånga myllret i storstaden och är till och med fräck nog att illustrera det med musik av Philip Glass (dock inte originalmusik, utan främst stycken från Glassworks). Och hans primära fokus på maktens människor, filantroper och finanstyper (Trump, nån Rockefeller), som får företräda staden på bekostnad av vanliga newyorkare, är irriterande. Som tidsdokument är filmen dock obetalbar, och alla klipp från stadens gator och torg, bland folket, är underbara — som exempelvis intervjun med damen som förestår en kemtvätt och skrädderi på södra Manhattan (bilden ovan). Stilen!
Ses med fördel som en double feature ihop med nästan samtida Christmas in NY, Tatsuro Yamashitas fascinerande videoessä om the greatest city in the world från 1991 som nyligen gjorts tillgänglig av en digital arkivarie som utfört en heroisk konvertering från originalets laserdisc och laddat upp den på Internet Archive. (Och vill du göra en riktig deep dive ner i videokonverteringens underbara värld, med både långa arkivfilosofiska utläggningar om förlorad media och extremt detaljerade tekniska genomgångar om hur man räddar den, rekommenderar jag artikeln The Person Saving The Media You Love Is You av Chris Person på Aftermath.)
Hasta el viento tiene miedo / Even the Wind is Afraid (Carlos Enrique Taboada, 1968)
Campig mexikansk skräckmelodram om ett gäng tonårstjejer som går på internatskola ledd av sträng butchig rektor, och om vad som händer när det börjar inträffa övernaturliga händelser om nätterna. Läs mer om filmen — och den obetalbara visningen av den som jag bevittnade — här.
Motorpsycho (Russ Meyer, 1965)
Jag fick för mig att se om lite Russ Meyer under året (Faster, Pussycat! Kill! Kill!; Vixen!; Supervixens), och även täppa till några kunskapsluckor i exploitationmästarens filmografi, bland annat den inte så kända Motorpsycho, en hämndrulle med för Meyer klassiska ingredienser — dominanta bystiga kvinnor med så uppskruvade feminina attribut att det tangerar drag (här främst representerade av tuffa Haji som också är en del av Tura Satanas go-go-gäng i Pussycat), viljesvaga grobianer till män som tar till våld när de inkompetent fumlar efter brudarna, en handling som snabbt spårar ur, intensiva jakter med bil och motorcykel, och en PTSD-skadad Vietnamveteran. What’s not to love?
Mr. Wong, Detective (William Nigh, 1938)
Om man kan se förbi det faktum att brittiske Boris Karloff här spelar en kines — och jag har full förståelse för om man inte kan det — är filmsviten om detektiven James Lee Wong, ursprungligen en litterär följetongsfigur skapad av Hugh Wiley, väldigt underhållande och mysrysig på ett Sherlock Holmes-aktigt vis. I förlagorna är Mr. Wong verksam som något slags agent åt amerikanska skatteverket i San Francisco — filmerna är inte lika angelägna om att reda ut exakt varför Wong kan komma och gå lite som han vill på brottsplatser och polisstationer, men han tycks framförallt anlitas som privatdetektiv till vilken folk kommer med sina bekymmer. I inledande Mr. Wong, Detective får han ett mord på halsen, då en industrialist tas av daga vid sitt skrivbord trots att såväl dörrar som fönster till kontoret är stängda och låsta från insidan. Grant Withers spelar Wongs straight man, en lokal polisutredare med hög svansföring som ändå alltid tvingas ta Wong till hjälp.
Det blev sammanlagt fem filmer med Karloff som detektiven — därefter ersattes han av kinesisk-amerikanske skådisen Keye Luke i en prequel om en ung Wong, men ironiskt nog blev det bara en film för Luke, Phantom of Chinatown (1940) floppade och producenterna övergav serien. Och inte för att ursäkta castingen, men tack och lov är Karloff varken överdrivet yellowfacesminkad och lägger inte heller till sig med en ”kinesisk” accent (hej Warner Oland).
One False Move (Carl Franklin, 1992)
Som många andra hade jag länge en vag uppfattning om att Carl Franklins regikarriär satte igång på riktigt med Devil in a Blue Dress (1995), hans utsökta Walter Mosley-filmatisering med Denzel Washington som privatdetektiven Easy Rawlins i efterkrigstidens Los Angeles. Men det som blev språngbrädan för Franklin att göra den filmen var One False Move, en stenhård, kompakt neonoir om ett par samvetslösa skurkar som lämnar LA efter en grym mordturné och så småningom hamnar på vischan i Arkansas där en understimulerad lokal sheriff som längtar efter action korsar deras väg.
Tidig, oförglömlig roll för Billy Bob Thornton som en av skurkarna — Thornton skrev också manus — och salig Bill Paxton är fantastisk som den jovialiske småstadssheriffen, en karaktär som till en början känns som en endimensionell shitkicker-redneck men som snart blommar ut till en betydligt mer nyanserad och mångbottnad person. Gjord precis innan Quentin Tarantino slog igenom vilket vi nog ska vara tacksamma för — här finns inget av den QT-influerade populärkulturmarinerade självmedvetenheten som präglade resten av årtiondets kriminalfilmer. (Längst ner till höger i kollaget ovan.)
Tension (John Berry, 1949)
Spännande och rolig film noir med ett av genrens bästa exempel på en femme fatale som inte bara är livsfarlig för alla män hon kommer i kontakt med, utan som dessutom är skamlöst vidrig och självupptagen, en karaktär man älskar att följa och samtidigt hoppas att rättvisan ska hinna ikapp. Audrey Totter spelar Claire, en glamorös men uttråkad kvinna som av outgrundliga anledningar är gift med töntige apotekaren Warren (Richard Baseheart). Claire är inte nöjd med sin lott i livet, hon vill ha mer av allt, hon är ständigt ute och festar, klär sig i för dyra kläder och är notoriskt otrogen mot glasögonormen Warren, som inte förmår göra annat än att finna sig i sin förnedring. De få gånger han försöker stå upp för sig själv trycks han snabbt ner i skorna igen. Men till slut får Warren nog, och på sant noirmanér är hans plan för upprättelse så bisarrt invecklad och omständlig att man häpnar. Det hela sätter igång ett händelseförlopp som inkluderar parallella identiteter, fejkade mord och så många curveballs att hälften vore nog.
Jag hade förmånen att se en nyrestaurerad kopia av Tension på anrika Egyptian Theatre i samband med festivalen Noir City i Los Angeles i våras. Filmen regisserades av John Berry, som kort efter produktionen svartlistades när Edward Dmytryk outade honom som kommunist i förhör med HUAC. Berry tvingades lämnade landet, och återvände bara sporadiskt till USA när bannlysningen upphörde på 1960-talet; han ägnade sig istället åt film och teater i Paris och London fram till sin död 1999.
The Whistler (William Castle, 1944)
Febrig liten noirthriller regisserad av William Castle flera år innan han blev sin egen man och började göra de skräckfilmer som ligger till grund för den pågående säsongen av Salong 3. Här lär sig Castle fortfarande hantverket, och är hårt drillad av studiobossen Harry Cohn på Columbia. Resultatet är en tight och ganska underbar spänningsfilm med en för genren typiskt ödesmättad och snurrig premiss: en förmögen företagare (gamla matinéhjälten Richard Dix) som förlorat sin hustru i en båtolycka har tappat livsgnistan och funderar på att plocka ner skylten. Eftersom det är en snårig noir gör han såklart inte detta för egen hand utan anlitar en skummis som i sin tur lejer en yrkesmördare, en neurotisk, perfektionistisk typ som läser böcker om döden på sin fritid. Skummisen vet inte att offret är företagaren själv, han får bara en lapp med ett namn och en adress på, och skickar vidare infon till yrkesmördaren. Kort därpå får företagaren ett chockerande telegram: hans fru har hittats — hon lever! Men när han försöker få tag på skummisen för att avbeställa mordet visar det sig att skummisen blivit ihjälskjuten! Mördaren har sitt kontrakt och är plikttrogen, jobbet ska uträttas. Snaran dras sakta men säkert åt kring företagarens hals…
Titelns visslare är en simpel gimmick lånat från den radioföljetong som inspirerade filmen, en mystisk figur vi aldrig ser mer än skuggan av och som fungerar som något slags berättare och presentatör, lite som Alfred Hitchcock i Alfred Hitchcock Presents. En föraning om Castles egna introduktioner till senare verk som House on Haunted Hill och 13 Ghosts.
Skärmtid 
Lämna en kommentar