Glad Alla hjärtans dag! ❤️ Trots högtiden är kritikerkåren inte särskilt kärleksfull och de flesta sågar Emerald Fennells nya take på Wuthering Heights (premiär igår) tämligen skoningslöst, det pratas om ”magplask” och ”livlöst”. Men jag tyckte om den! Kanske för att jag varken läst boken eller sett en enda tidigare filmatisering, inte ens Andrea Arnolds. Kanske för att jag tycker att yta över innehåll inte nödvändigtvis behöver vara ett problem?
Men det är varken Elordi eller Robbie jag går igång (de är lite för snygga för att jag ska bry mig) utan snarare hantverket: största delen av filmen är inspelad i studio vilket ger en stiliserad sagostämning, mycket riktigt var också Coppolas Bram Stoker’s Dracula en inspirationskälla. Ett kaklat valv återanvänds fiffigt om och om igen som vore det en teaterpjäs. Produktionsdesignen av Suzie Davis är makalös – från Cathys lortiga gotiska hus med lågt i tak till opulenta och pastellfärgade rikemansgods. Det känns ibland som att vi är i rummet i slutet på Kubricks 2001, ibland som i en Technicolour-melodram av Douglas Sirk. Precis lagom anakronistiskt för att fungera ypperligt.
Två birollskådisar ska också nämnas: Martin Clunes, härligt vidrig som Cathys liderliga suput till pappa mr Earnshaw, och Alison Oliver är lysande som Isabella Linton. Och så är filmen kladdig, kläggig och taktil med mustiga body horror-element som ett rum där väggarna tycks vara gjorda av hud som stänger in stackars olyckliga Cathy. Om Emily Brontë bör rotera sin grav får andra svara på, jag tycker det här är perfekt Alla hjärtans dag-mys för den som är sugen på snyggt paketerad brunst.
Wuthering Heights går på bio.
Skärmtid 
Lämna en kommentar