Jag hade knappt hunnit bearbeta nyheten att Robert Duvall gått bort innan nästa dödsbesked kom. Frederick Wiseman, den mästerlige dokumentärfilmaren och en av vår tids stora humanister, har somnat in, 96 år gammal. Han lämnar efter sig ungefär 45 filmer och en livsgärning som inte på något sätt låter sig sammanfattas med några hastigt nedpräntade meningar om hans storhet och enorma inflytande på de senaste 60 årens filmberättande.

Jag är sedan en lång tid tillbaka djupt inne i en till synes oändligt pågående Wisemanperiod, vilket dels kan förklaras av hans omfattande filmografi, som inleddes med den brutalt osminkade mentalsjukhusskildringen Titicut Follies 1967, men också av den alltjämt bristfälliga tillgängligheten på hans filmer — för att inte tala om deras längd. Det tar kort sagt både tid och ansträngning att ta sig an Wisemans katalog! För någon som är så otålig med filmers speltid som jag är (hej, Dr. Runtime!) är det närmast ett mirakel att jag inte bara står ut med utan verkligen älskar varje sekund av Wisemans långsamma, stillsamt observerande dokumentärer, som för min del får ta precis så lång tid på sig som är nödvändigt för att skildra de människor, organisationer eller samhällen han bestämt sig för att berätta om. Tre timmar, absolut. Fyra? Varför inte?

Speltiden är ett mycket aktivt val som inte handlar om att regissören saknar förmåga att döda sina darlings — man kan på avstånd tycka att det verkar simpelt att okonstlat filma miljöer och människor i evighetslånga tagningar, men Wiseman använder tiden, tålmodigheten, som ett verktyg för att synliggöra strukturer, relationer och sammanhang som annars riskerar snuttifieras. I den strama form han etablerade redan på 1960-talet — ingen pålagd musik, inga intervjuer, minimalt med informerande text eller andra navigerande hjälpmedel, du kastas i bassängen med huvudet först och sen är det sink or swim som gäller — är speltiden det enda som egentligen förändrats. Filmerna har blivit längre, rejält längre. Debuten Titicut Follies är 84 minuter lång; hans sista film, Menus-Plaisirs – Les Troisgros (2023) är 240. Jag tror den enklaste, men inte enda, förklaringen är teknisk: med dagens lagringsmöjligheter, via videoband och DV, har det helt enkelt blivit lättare och mindre kostsamt att göra film än på 1960-talet när Wiseman kånkade runt med sina 16 mm-kameror och spelade in på filmrullar som på sin höjd fångade 10-11 minuter av material.

Makabert nog vet vi att när prominenta filmskapare går bort (se Béla Tarr senast) tenderar en del streamingtjänster piggna till och lägga upp deras verk — jag kan bara hoppas att SVT Play nu gör vad de kan och tillgängliggör en handfull av Wisemans många filmer. Jag vet att BFI har en pågående satsning på Wiseman, och merparten av hans filmer restaurerades för något år sedan, så kanske kanske kan det hända något nu så fler tittare får chansen att ta del av ett unikt konstnärskap, vars like vi troligen aldrig får se igen.

Igår spreds detta roliga flowchart över Wisemans filmer, om man vill ha lite hjälp att komma igång med tittandet. Själv rekommenderar jag starkt (i kronologisk ordning): Titicut Follies (1967), High School (1968), Law and Order (1969), Hospital (1970), Welfare (1975), The Store (1983), Adjustment and Work (1986), Blind (1987), Public Housing (1997),
Belfast, Maine (1999), Domestic Violence (2001), The Garden (2005), State Legislature (2007), At Berkeley (2013), In Jackson Heights (2015), Ex Libris: The New York Public Library (2017)

Och bara för att påminna om människan Frederick Wiseman — hans familj och produktionsbolag delade igår med sig av följande, som rimmar väl med det meddelande som Duvalls familj publicerade:

”A celebration of life will be announced at a later date. In lieu of flowers, the family and Zipporah Films kindly request that you support your local PBS affiliate or independent bookstore in Frederick Wiseman’s memory.”

En humanist in i det sista.

Här följer några texter jag skrivit om Wisemans filmer under åren.

High School (1968), Law and Order (1969), Hospital (1970), Juvenile Court (1973), Welfare (1975)

Jag känner en sådan glädje och tacksamhet över dokumentärfilmsnestorn Frederick Wisemans digra filmografi. Den är så rik, så oändligt intressant till såväl form som innehåll. Han är verkligen en av vår tids stora berättare, oavsett medium, en person som lyckats bibehålla en sammanhängande filosofi kring sitt arbete i över 50 års tid. Integriteten är total.

Formen: tidigt etablerad och konsekvent efterlevd sedan de första filmerna i slutet av 1960-talet. En kamera som registrerar vardagliga sysslor och liv, inga intervjuer, inga informationsskyltar, ingen musik. Wiseman själv vill inte kalla det han gör cinéma vérité eller direct cinema; han menar att han gör alldeles för många val – estetiska, politiska – för att kunna förknippas med något så förment objektivt.

Innehållet: en oändlig fascination för och skildring av primärt amerikanska institutioner av olika slag. En skola, ett sjukhus, en domstol, ett bibliotek. I år grävde jag ner mig i Wisemans tidigare filmer, som i regel är betydligt kortare och därmed lättare att avverka än de tre-fyra timmar långa dokumentärer han gör nu för tiden. Welfare, om människor och händelser på ett socialkontor i New York, och Hospital, inspelad på ett sjukhus i East Harlem, var särskilt drabbande. Men allt Wiseman gör rekommenderas, i den mån det går att hitta. Criterion eller någon annan borde verkligen ta sitt ansvar och ge ut en samlad box – tillgängligheten på hans filmer är onekligen skral för en vanlig konsument. (Publicerad 2020.)

Adjustment & Work (1986)

En companion piece till Wisemans lika utmärkta dokumentär Blind (1987). Adjustment & Work är också inspelad i Alabama, men där Blind fokuserar på blinda barns skolgång har denna film vuxna i fokus, och inte bara blinda utan även döva och personer med andra funktionsvariationer. Som vanligt hos Wiseman är det återhållsamt empatiskt skildrat, men utan några krusiduller som musik eller andra emotionella pekpinnar. Filmen visar hur godtyckligt samhället (åtminstone då filmen gjordes) delar upp människor i ”normala” och ”handikappade” oavsett variation — vuxna människor sitter i samma klasser och lär sig rudimentär hushållsekonomi oavsett funktionshinder; personer med grava kognitiva nedsättningar får samma undervisning som synskadade personer, osv. Sak samma, de är ju handikappade hela högen, tycks man resonera.

Flera drabbande scener, bland annat när en av dessa nämnda elever förgäves försöker förstå hur många quarters som går på en dollar — med hjälp av en lärare utrustad med mycket fyrkantig pedagogik — och när en fotgängare försöker navigera med blindkäpp i en stad som helt saknar rödljus och övergångsställen. (Publicerad 2021.)

Basic Training (1971), Domestic Violence (2001), The Garden (2005)

Årets Frederick Wisemanhöjdpunkter var Basic Training (1971), Domestic Violence (2001) och The Garden (2005). Tre filmer som i likhet med otalet andra Wisemandokumentärer intresserar sig för människan i stort och smått — hennes väsen, hur hon organiserar sig, hur hennes samhälle ser ut.

Basic Training är ett ganska tidigt verk vars avskalade, närmast asketiska estetik och produktion påminner om genombrottet Titicut Follies (1967). Filmen har också för Wiseman en ovanligt samtida inriktning — den skildrar den gröntjänst som inkallade unga pojkar till Vietnamkriget får genomlida innan de skickas iväg till fronten.

Domestic Violence är representativ för den senare delen av Wisemans karriär, i det att han från ungefär mitten av 80-talet börjar använda sig av närmast episkt långa speltider för att borra ner sig i vanliga människors vardag — här handlar det om våld i nära relationer, nästan uteslutande mäns våld mot kvinnor. I över tre timmar följer Wiseman våldet, först i anslutning till när det sker, följer med utryckande polis, observerar brottsplatser, filmar offer och vittnen. Andra delen av filmen utspelas på ett jourhem i Florida för misshandlade kvinnor och i förekommande fall deras barn, där de får hjälp med allt från praktiska spörsmål till terapi och juridisk assistans. Det är ohyggligt drabbande och sorgligt, uppblandat med små ögonblick av glädje och enstaka solstrålar. Som alltid overkligt intimt filmat, som alltid helt utan kontextuell eller narrativ hjälp på traven — ingen musik, inga informationsskyltar, inga regelrätta intervjuer med talking heads.

The Garden är ett bra exempel på en annan typ av Wisemanfilm, nämligen den om en fysisk/geografisk byggnad eller institution (se även The Store (1983), National Gallery (2014)), hur den är uppbyggd, hur den fungerar, vem som jobbar där. The Garden handlar om Madison Square Garden, multiarenan på Manhattan där det spelas ishockey och basket, ges konserter, hålls mässor, m m. Wiseman är här särskilt intresserad av människorna som får hela maskineriet att gå runt — städarna, popcornförsäljarna, servitörerna, biljettkontrollanterna. Filmen har märkligt nog aldrig officiellt släppts, eftersom ägarna av Madison Square Garden, som gett Wiseman samma tillgång till arenan och personalen som vid hans andra produktioner, plötsligt och med kort varsel innan filmens premiär fick kalla fötter — antagligen oroliga över hur verksamheten skulle uppfattas, även om det här inte finns något särskilt upprörande utöver hur modern kapitalism i USA fungerar — och stoppade den. En brysk påminnelse om hur inte ens en nestor som Wiseman har full kontroll över sina verk. Wiseman tycks dock ha tagit det med ro, och gick direkt vidare med andra projekt. (Publicerad 2022.)

State Legislature (2007)

Ingen kan skildra en institution som Frederick Wiseman, om det så handlar om ett bibliotek, ett sjukhus, en arbetsförmedling eller som här en amerikansk delstatssenat. Han har ett otroligt sinne för såväl det stora som det lilla i dessa komplexa organisationer — de övergripande frågorna, processerna, låter han skildra i långa intrikata sekvenser där politiker och tjänstemän diskuterar detaljer i lagförslag och allt tillåts ta den tid saken kräver, inte vad som är det filmiskt intuitiva för att passa ett narrativ; och de små sakerna, detaljerna, som kroppsspråk, lösa repliker eller en perfekt knorr att avsluta en sekvens på, fångas alltid upp, ofta med en kvardröjande syrlighet — använder man sig inte av berättarröst, infoskyltar eller pålagd musik får man utveckla andra sätt att göra avtryck på. Wisemans filmer är tveklöst politiska, men aldrig något annat än subtilt så.

I State Legislature skildras det politiska spelet i Idahos senat, med allt vad det innebär av obehaglig teokrati, lantlig konservatism och lobbyister som jobbar obekvämt nära politikerna och skräddarsyr lagförslag som sedan pressas igenom maskineriet. Till skillnad från i Madison Square Garden-dokumentären The Garden (2005) är Wiseman här inte lika intresserad av senaten som en organism eller kropp — det är mindre fokus på byggnaden och dess personal, städare och vakter, och mer fokus på politikerna, ledamöterna, lobbyisterna, de som sitter på makten. Det är magnifikt, elegant, överväldigande i sin heltäckande bild. 217 minuter kort! (Publicerad 2023.)

Public Housing (1997)

En av årets filmhöjdpunkter var såklart Frederick Wisemans senaste opus Menus-plaisirs: Les Troisgros (2023) — även om det i slutändan är ett av dokumentärnestorns minor works. Att få se en ny film av honom är i sig något att fira. Men återkommande läsare vet att jag gärna letar mig tillbaka till Wisemans tidigare verk, det har blivit en diger samling filmer sedan debuten med Titicut Follies (1967), och nästan alla är mästerliga, särskilt de som skildrar samhällsinstitutioner, främst i USA. Årets stora upplevelse för mig på den fronten var Public Housing, en nästan fyra timmar lång dokumentär om vardagslivet i huskomplexet Ida B. Wells Homes i Chicago, döpt efter medborgarrättskämpen och journalisten, påbörjat på 40-talet och slutligen färdigbyggt 1970, och som har ett visst släktskap till våra svenska miljonprogram. Här bodde framförallt fattiga, svarta amerikaner — när husen började byggas rådde strikt bostadssegregation, något som skrotades på 60-talet men som levde kvar, satt i väggarna, även när dokumentären gjordes.

När Wiseman kom till området och började filma hade förvaltningen av byggnaderna nyligen tagits över av statliga HUD efter många år av vanskötsel. Övertagandet räckte inte, misären och politiska intressen ledde till att myndigheterna tog handen från komplexet; några år efter filmen gjordes började husen rivas. Idag är hela området jämnat med marken. Drygt 25 år senare ekar historien över Atlanten till vår egen bostadssituation, våra egna miljonprojekt, allt fler liknande historier om vanskötsel, social utsatthet, skurkaktiga hyresvärdar, futtiga bestämmelser och veliga politiker. Även här börjar man nu prata om att riva dessa hus, göra om. Filmen kan inte läsas som ett facit, omständigheterna är annorlunda och man ska alltid akta sig för att jämföra USA med Sverige, men vad hade hänt om vi parkerat ett gäng svenska beslutsfattare och stadplanerare framför den här filmen 1997? Vilken reaktion hade vi fått? Förmodligen något i stil med, ”ja men det där är USA, något liknande i Sverige är omöjligt!”.

Frederick Wiseman är ett unikum, hans oeuvre är oöverträffad och det är osannolikt att vi någonsin kommer att få se hans like igen. (Publicerad 2024.)

Belfast, Maine (1999)

Flera av dokumentärnestorn Frederick Wisemans filmer skildrar samhällen i samhället, som ett universitet, ett sjukhus eller ett zoo — hans livsverk har på många sätt varit att undersöka hur människor organiserar sig, om det så är under kapitalet, kunskapen eller kulturen. Andra av hans filmer utforskar faktiska samhällen, som In Jackson Heights (2015), Monrovia, Indiana (2018) samt den här juvelen från 1999, som handlar om den sömniga kuststaden Belfast i Maine (invånarantal 2020: drygt 6 000). Belfast är ett gammalt samhälle med amerikanska mått mätt, fullt av bibehållna historiska miljöer från sent 1700-tal, och traditionellt präglat av fiske, jakt och småföretagande. En enkel, inte särskilt förmögen stad, som tacklar samma socioekonomiska utmaningar som alla andra lantliga hålor i postindustriell limbo ställs inför.

Dokumentären intar samma observerande flugan-på-väggen-stil som andra Wisemanverk, och saknar i vanlig ordning såväl pålagd musik som regelrätta intervjuer, eller för den delen information om var vi befinner oss och vem som står framför kameran. Wiseman följer med när hemtjänsten besöker gamlingar, han hänger på kommunfullmäktigemöten där allmänheten ventilerar oförrätter, går på sövande tråkiga gudstjänster, och åker med hummerfiskare en arla morgon och vittjar tinor. Det är oavbrutet fascinerande under hela den drygt fyra timmar långa speltiden. Wiseman är en av vår tids stora humanister.

Vissa sekvenser och personer fastnar särskilt. Den 60-årige mannen som återhämtar sig från en stroke och numera gått ner till 2-3 paket cigg om dagen. Landskapsmålaren som tyst och med stadig koncentration arbetar i sin ateljé. Seniorkursen i blombindning. Socialarbetaren som försiktigt förhör sig om hur det går för en ung kvinna med missbruksproblematik (längst ner till vänster i kollaget ovan.)

En liten varning utfärdas för djurvänner — utöver fiskerianläggningarnas industriella hantering av sin fångst innehåller filmen ett par riktigt obehagliga scener i vilka såväl vargar som rävar utsätts för människors våld. Även dessa grymma handlingar, ofta men inte bara jaktrelaterade, fångas på samma kompromisslösa sätt av Wiseman som allt annat i filmen, han är ovillig eller oförmögen att titta bort åt oss, och det valet att ha med sekvenserna i filmen tydliggör på ett smärtsamt sätt hur alla filmer, även Wisemans, består av tusentals små val, vad kameran tittar på, hur den rör sig, vilka klipp som görs, när en scen tar slut. Wiseman själv har såklart aldrig hävdat något annat, men en ytlig läsning av hans filmer som man ibland stöter på är att han bara passivt registrerar det som sker, vilket naturligtvis inte kunde vara längre från sanningen. I själva verket är han till både form och innehåll en politisk, radikal filmskapare. (Publicerad 2025.)