Robert Duvall har gått bort, 95 år gammal. Vilket liv, vilken karriär! Han gjorde över 140 filmer och tv-produktioner, fick sina första roller i trettioårsåldern i början av 1960-talet och spelade in sin sista film 2022. Han har alltid varit en av mina favoriter, kanske för att hans kontrollerade, ibland karga spelstil kontrasterade så mot hans mer vilda kamrater i 1970-talets nya Hollywood. Jag älskar Pacino, Hoffman, Nicholson och alla andra i det gänget också, men det fanns något klassiskt hos Duvall, möjligen något konservativt i hans utstrålning, som påminde om en annan tid. Åldern spelade nog viss roll också, han var precis som Gene Hackman lite äldre än många av de unga hetsporrarna, och likt Hackman smälte han in perfekt och hittade sin plats i filmvärlden; på 1970-talet kom det stora genombrottet, först som pålitlig birollsskådespelare, sedan som okonventionell leading man.

Här är fem exempel på Duvall i toppform och som i minnesorden tenderar hamna lite i skuggan av de mer kända filmerna (Gudfadern, Apocalypse Now, Network).

Badge 373 (1973)

Ganska tidig huvudroll för Duvall i hårdkokt kriminalrulle som är mest minnesvärd för att vara ”inspirerad” av polisen Eddie Egans eskapader i New Yorks undre värld. Egan, som inte är den mest trovärdiga av källor vad gäller hans egna stordåd, slog hursomhelst mynt av framgången med The French Connection (1971), i vilken Hackmans rasistsnut Popeye Doyle är baserad på Egan, och lyckades sälja in den här skrönan om sin egen förträfflighet. Respect the hustle. Duvall är i vilket fall som helst utmärkt i rollen, och verkar helt ointresserad av att glorifiera Egans burdusa, halvkorrupta polisarbete.

The Great Santini (1979)

Efter dödsbeskedet igår såg jag om The Great Santini, dels för att det är vintage Duvall och dels för att hans dotter spelas av Lisa Jane Persky, en god vän som jag chattade med om Duvall tidigare under kvällen. Duvall var, bland mycket annat, fantastisk på att spela assholes — här är han en marinkårspilot med gudkomplex långt innan Top Gun, en stridspitt utan krig som styr såväl sitt kompani som sin familj med järnhand. Tiden är tidigt 1960-tal. Man förstår att situationen för överstelöjtnant Meechum, ”The Great Santini” kallad, är ohållbar och att något måste gå sönder, men vad krackelerar först, familjelivet eller karriären? Det finaste med Duvalls rolltolkning är hur den åskådliggör den tunna linjen mellan att vara en stenhård machoman och en patetisk lort. Duvall ingjuter en gnutta mänsklighet i en karaktär som man annars bara hade avskytt.

Tender Mercies (1983)

Duvalls enda Oscarsbelönade insats (bästa manliga skådespelare 1984; nominerad ytterligare sex gånger) går inte att komma ifrån när man sammanfattar hans karriär. Och han är så bra i det här lilla dramat om den av alkohol och ålder härjade countrysångaren med det otroliga namnet Mac Sledge, som en sista gång försöker få ordning på sitt liv, sluta dricka och återförenas med sin dotter. Det här är Duvall när han är som mest jordnära och naturalistisk — ett hjärtskärande men lågmält porträtt, ironiskt nog långt ifrån de publikfriande känslostormar som Oscarsakademin annars tenderar belöna.

Lonesome Dove (1989)

Den enda tv-serien i min minilista är en klassiker som redan när jag pluggade filmvetenskap i mitten av 1990-talet framkallade rysningar av vällust hos mina (manliga) föreläsare, som gärna tog upp den gång på gång som exempel på att det minsann går att göra bra tv också. Då hade mitt intresse för westerns ännu inte väckts på allvar, så jag tog entusiasmen med en nypa salt, men när jag väl kom ikapp insåg jag storheten i detta drama, som följer två åldrande Texas rangers som ger sig ut på ett sista äventyr — under svåra omständigheter fösa boskap till Montana. Duvall får här ett perfekt bollplank i Tommy Lee Jones, som delvis känns stöpt i samma skådespelarmall. I ljuset av den buttre och återhållsamme Jones framstår Duvalls finurlighet, humor och charm på ett tydligare sätt än om han spelat ihop med en mer animerad scenpartner.

The Apostle (1997)

Min absoluta favorit i Duvalls filmografi var ett passion project på fler än ett sätt för skådespelaren, som inte bara gjorde huvudrollen som titelns opålitlige och oändligt fascinerande sydstatspredikant, i filmen endast känd som E.F., utan också regisserade och skrev manus. Och filmen är ett litet mirakel: man både förväntar sig och får ett kraftprov från Duvall, men att resten av filmen är så fantastisk blir en lyxig bonus. Jag var besatt av Duvalls prestation när filmen kom, såg den flera gånger, jag förstod knappt hur han lyckades gestalta en så komplex person som hela tiden balanserar på en knivsegg — är E.F. en true believer eller bedragare, en mild evangeliker eller en hycklare? En ängel eller djävulen själv? Kanske allt på en gång? Som publik svävar vi hela tiden i ovisshet. Det är en rolltolkning som fortfarande trollbinder — alla detaljer, Duvalls kroppsspråk, hans visslande och tjoande, hans sätt att småspringa fram som om han hela tiden har bråttom till eller från något, hur han sticker in ett ”Jesus” eller ”praise the lord” överallt som om hans liv är en ständigt pågående predikan. Och utöver allt annat är E.F. en genuint amerikansk figur — en släkting till alla de förslagna entreprenörer, hala snake oil salesmen, och såväl innerliga som falska profeter som befolkat och befolkar den stora nationen i väst från dess grundande till idag.

Slutligen, vilket oerhört fint meddelande från Duvalls familj igår kväll:

”In keeping with Duvall’s wishes, no formal service will be held. Instead, the family encourages those who wish to honor his memory to do so in a way that reflects the life he lived by watching a great film, telling a good story around a table with friends, or taking a drive in the countryside to appreciate the world’s beauty.”

Se en film. Berätta en historia. Ta in världens skönhet. Man kan bli tårögd för mindre.