Äntligen har jag sett den största filmsnackisen Wuthering Heights, och det var med viss bävan jag satte mig i biofåtöljen i går. Emerald Fennells Promising Young Woman är en av de bästa filmer jag sett, och jag tyckte Saltburn var oerhört fascinerande, och var därför oerhört pepp på den nya filmen.
Men snabbt, bara efter första teasern, började det i socmed spöregna kommentarer om ”fel kläder för tidsperioden”, ”fel casting för Heathcliff”, ”fel casting för Cathy”, ”fel att göra en adaption som skiljer sig från boken”, redan innan filmen ens haft premiär (något jag hatar när folk gör!).
När filmen väl kom var recensenterna njugga. Idel tvåor och kommentarer som ”ytlig”, ”snygg men inget mer”. Kommentarerna på socmed gick ännu längre. Kritiker som faktiskt verkade gilla den fick arga kommentarer, och online anklagades Fennell för rasism, sexism, klassförakt, legitimerar övergrepp, fascism, ”white supremacy” och att kläderna var fula och dåliga och att filmen inte hade något med boken att göra utan bara är en Hollywood-take för att sälja biljetter! Puh.
Tack och lov gav Skärmtid-Per Wuthering Heights en fyra (även om jag inte tycker det är yta över innehåll) och tillbaka till mig i biofåtöljen!
Ja vad kan jag säga. Två minuter in (i den tydligen kontroversiella första scenen) viskade jag till min biokompis ”jag älskar filmen redan” och den känslan höll i sig. Alltså de flesta anklagelserna är totalt obegripliga. Den dåliga kritiken likaså men framför allt är det hela omöjligt att förstå detta politiska raseri? Eh ursäkta mig men jag känner mig typ som en Trumprepublikan som suckar åt woke-personer och obs jag älskar allt som kallas woke i vanliga fall.
Jaha vi börjar med den så kallade white wash:ingen. OBS igen! Jag avskyr white washing, det har gjorts så obeskrivligt många kränkningar genom tiderna på film och jag är så glad att det är uppmärksammat. Jag tycker också att sk colorblind casting är toppen, och de som gnäller om att det inte får vara svarta personer i Bridgerton eller svensk medeltid osv kan dra åt helvete.
Valet av Jacob Elordi har fått extremt mycket kritik. Han är vit australiensare, Heathcliff har i boken ett ganska oklart ursprung: Heathcliff beskrivs först som ”dark-skinned gipsy” med ”black eyes”, senare ”as white as the wall behind him” samt ”pale…with an expression of mortal hate.” Mr Linton, föreslår att han är ”a little Lascar (typ indisk/mellanöstern), or an American or Spanish castaway”. Hans långa mörka hår är ”colt’s mane over his eyes”. Men okej, vi säger ändå att han borde vara av romani-ursprung och inte borde spelats av en vit person. Men samtidigt: Shazad Latif (pakistansk pappa) spelar mr Linton, i boken en vit engelsman. Hong Chau, vars föräldrar kommer från Vietnam, spelar Nelly, en vit engelsk sällskapsdam. Så att det skulle handla om nånslags ”white supremacy” eller fascism av Fennell? Say what?
De andra anklagelserna är bara bull. Vadå klassförakt, men snälla. Eller att filmen legitimerar övergrepp?! Uuuursäkta. Har ni sett filmen?
Och vad gäller att hålla sig till boken, som ja, jag har läst, och nej, jag tyckte inte om romanen (min favorit Brontësyster är Charlottes Jane Eyre) men filmen håller sig ju till den, förutom att de där 200 sidorna på slutet, ärligt talat rätt trista, är överhoppade. Wuthering Heights handlar om osympatiska, själviska personer fulla av begär, som alla spelar maktspel där samtliga förlorar. Ja de är snygga. Måste Heathcliff och Cathy vara fula för att man ska ta den på allvar? Man måste ju ändå fatta att alla blir besatta av dem! Karaktärerna är komplexa och otroligt intressant och intensivt gestaltade. Isabella Linton, i boken rätt trist, är här helt fantastisk, priserna borde regna över Alison Oliver!
Fennells Wuthering Heights är hemsk, rolig, oavbrutet fascinerande, varje scen är som en liten genomtänkt pärla, musik, foto, allt top notch, men visst många anakronismer i kostym, hår och musik. Har ni hört talas om ADAPTION? Det här är en persons take på boken, och Fennell är britt, för det första, inte amerikan för guds skull och hon älskar själv boken och har varit besatt av den sedan hon läste den första gången.
Se filmen utan fördomar, och om ni ändå inte gillar den finns boken kvar och dessutom Andrea Arnolds svintrista snubbla runt i gyttja-socialrealistiska filmversion om ni hellre vill det.
Ha! Puh. Nu är jag klar.
Wuthering Heights går på bio nu.
Skärmtid 
Lämna en kommentar