Fuck you! Rörande och roliga Tourettes-dramat I Swear är vårens feelgood

På fredag är det biopremiär för Kirk Jones crowdpleaser I Swear, ni vet filmen som gjorde skandal på BAFTA-galan nyligen då Tourettes-drabbade John Davidson (som filmen handlar om) olyckligt nog ropade ut n-ordet när Delroy Lindo och Michael B. Jordan stod på scen.

Ida och Per som inte bangar för lite svärord har vågat sig ut för att se filmen och här är vårt eftersnack!

Per: Jag måste erkänna att jag visste ytterst lite om Tourettes innan jag såg den här filmen. Jag har såvitt jag vet aldrig stött på någon som har det i verkligheten så mina klena referensramar var framförallt den där jobbiga scenen i Ruben Östlunds The Square. Hade du bättre koll?

Ida: Ja faktiskt, för efter den här fruktansvärda händelsen på BAFTA:s (som enligt mig var ingens fel, trots alla aggressiva försök att hitta en syndabock) så började jag följa en massa intressanta personer med Tourettes på Instagram. Är det något man verkligen förstår så är det att man kan – inte – stoppa – tics. Inte fysiska och inte vokala. Jag tycker så sjukt synd om framför allt John Davidson, som drabbades av ett drev som kallade honom rasist – se den här filmen och kom tillbaka sedan och be om ursäkt säger jag bara!

Per: Instämmer. Efter att ha sett filmen (och även läst den här Variety-intervjun med Davidson) har man stor förståelse för alla med Tourettes och alla som drevat mot Davidson borde verkligen skämmas! Men åter till filmen: efter ett smått briljant intro där John i vuxen ålder är på en pampig ceremoni för att ta emot en fin medalj av Drottning Elizabeth och såklart vrålar “Fuck the Queen!” hoppar vi tillbaka till hans tidiga tonår: arbetarklassfamilj i det tidiga 80-talets Skottland, med fotbollstokig pappa och Shirley Henderson i missklädsam kärringfrisyr som överbeskyddande och oförstående mamma. John är en både smart, rolig och framåt kille i skolan, tillika fotbollstalang, men allt går i kras när hans tics och ofrivilliga svärande börjar ta över hans liv och gör honom till paria på skolgården. Här ser vi Scott Ellis Watson som gör sin filmdebut – jag tyckte han var otroligt bra?

Ida: Sjukt bra som tonårige John. Alltså sjukt. Överhuvudtaget en helt otrolig casting. Några ord bara om att jag är lättad över det roliga introt med drottningen där vi ser att det kommer gå bra trots allt – för sedan blir det jäkligt mörkt för den tonårige John. Psykisk och fysisk misshandel, mobbing, total ensamhet… Men det är den här blandningen av humor och sorg som filmen balanserar så otroligt fint! Klyschan “jag både grät och skrattade” stämde verkligen för mig.

Per: Får jag även fyra av dunderklyschan an emotional roller coaster ride? Kirk Jones (som även skrivit manus) hittar verkligen den perfekta balansgången.

Ida: Det är något så speciellt med brittiska filmer. Det lite sunkiga, vardagliga, tedrickande i hus med fula heltäckningsmattor, till tonerna av bra musik (här New Order, Primal Scream och Oasis). Dramaturgin i I Swear är kanske inte unik, utan lite som det brukar vara när man skildrar någons liv där det går åt helvete men slutar väl. Men tänk om den här hade varit amerikansk?! Bleurgh. Ett äckligt Oscars-bait bara.

Per: Ja det hade kunnat bli hur slemmigt tårdrypande som helst. Istället är det genuint rörande, varmt och mänskligt! Jag grät flera gånger och skrattade desto fler. För det ÄR ju nånstans också komiskt med Tourettes, mitt i allt det mörka, vilket filmen är väldigt bra på att strössla med, i en massa dråpliga scener som här inte ska avslöjas.

Ida: Ja du och jag skrattade ju massor, mest i salongen med alla tysta journalister hehe. Och efteråt med!

Per: Men du, skådismässigt måste vi också lyfta fram Robert Aramayo i huvudrollen (rättmätig BAFTA-vinnare) och inte minst Maxine Peake som spelar Dottie! Hans bästis kompis mamma som också blir Johns extramamma – ett under av kärv empati mitt i allt hopplöst, någon som ser honom som en människa och inte bara ett freak. Hon är fenomenalt bra.

Ida: Men hur fin?! Varenda scen Peake/Dottie var med i bara lyste av värme! Och Peter Mullan med som den andra viktiga personen i Johns liv – hjärtevarma hundälskande vaktmästaren Tommy som inte skräms av alla “spunk for milk!!”-utrop utan bara tar det chill. Åhhh brittiska äldre skådisar. Ni är bäst.

Per: Nu är det betygsdags och jag sätter en stark fyra! Om jag ska klaga lite på något är det att den dramatiska nerven tappas bort en smula mot slutet när filmen blir oerhört pedagogisk och informativ om Tourettes. Men det är också fint, för man lär sig mycket och vid det laget är man så investerad i Johns liv att det funkar. I Swear kommer att sitta högt på min årsbästalista, det känner jag redan nu! Vad säger du?

Ida: Jag älskade den. Stark fyra från mig med!

Per: Spunk for milk!

Ida: You’ve got drugs in your pussy!

I Swear har biopremiär fredag 27 mars.